Aftonbladet – 7 december 1869, sida 3

ett —— För en ytterst beklagansvärd person vågar man vädja till menniskors välgörenhet. Hans namn är Daniel Andersson i Huken af Silbodals församling. Hans hopplösa belägenhet har redan för flera år tillbaka på det mest förfärande sätt blifvit konstaterad, då församlingens kyrkoherde beslöt att förkorta hans lif, för att på det sätt göra ett hastigt slut på hans lidanden. Sedan 15 år fjettrad vid sängen af en obotlig bröstsjukdom, förmår dock den olycklige mannen icke att ligga, utan sitter dygnet om, stödjande pannan mat en upprest ställning. Det som den sjuke och friske lika ifrigt efterlängtar, och som för alla lefvande varelser är ett behof och en vederqvickelse — sömnen — utgör hans fasa; ty äfven efter en kort stunds sömn följer alltid under flera timmar den förfärligaste hosta och andtäppa. Han vårdas på det ömmaste af on sjuk ig maka och en dotter: men fattigdomen har länge varit deras gäst, och den knappa föda som tilldelas honom ökar oftast hans svåra plågor. I den ort han bor är välmågan ringa och de behöfvandes antal stort, I ett nyligen från honom ankommet bref, hvilket åndas den innerligaste resignation, skrifver han: Ack! att Gud måtte styra 2 så, att barmhertiga menniskor, som d åd ville räcka mig en skärf -? pc To e rad, sitta i mina anhö, så att H unde få hagar kav— -vi1gas vård tills Herren beBAN ,E a mig:hädan På Aftonbladskontoret vid Mynttorget är anteckningslista inlemnad, och är vid den fogadt ett bref från den olycklige mannen, stäldt till undertecknad, som förbinder sig att remittera de medel som inflyta. M.