Aftonbladet – 7 december 1869, sida 3

VR RER BLANDADE ÄMNEN. Å Tillflyktsort för skandinaver i Paris 3 I ett bref från Paris till Göteborgstidningen Ar ? I betaren läses: Då jag för c:a 10 är sedan vista 1 I des i utlandet, funnos endast få svenska arbetar 1lute, nu deremot är deras antal ganska stort. Så )t. ex. finnas nu i Paris bland c:a 200 å 250 skan I dinaviska arbetare ungefär 100 svenskar och om I kring 15 norrmän, ehuru det är omöjligt att be I Istämdt uppgifva antalet. Bland våra svenska ar. I betare, hvilka jag lärt känna, finnas de flesta yr .ken representerade. Så ha vi målare, bildhuggare, ciselörer, gravörer, guldsmeder, skräddare. skomaI kare, konstejutare, pianofortemakare, optiska in I strumentmakare, färgare, bagare, snickare, svarfI vare, garfvare, tapetserare, sadelmakare, bokbindare och urmakare. De talrikast representerade yrkena läro skräddare, skomakare och guldsmeder. De flesta äro unga män och förtjena allt beröm för det sätt hvarpå de representera den svenske handtverkeriarbetaren, hvilken här likasom öfverallt i Jutlandet är väl känd för sitt sträfvande efter att fullkomna sig i sina resp. yrken. De flesta ha arbetat någon tid i Tyskland och tala temligen färdigt tyska, en del, deribland hufvudsakligen skräddare, har förut arbetat i London, och tala de bra engelska, alla språka nu mer eller mindre korrekt franska. Denna gång vil jag beskrifva de ställen der de skandinaviska arbetarne sammanträffa i den franska hufvudstaden. Att börja med ha vi Skandinaviska föreningen. För namnets skull sätter jag den först, fastän den under senare åren visat föga lifaktighet. Den börjar dock nu efter en tids dvala att åter repa sig, och önskar jag, att den måtte, såsom det nu visar sig, vidare skrida framåt i god utveckling. Dess ordförande är nu Allan Dahl, chef för Skandinaviska banken i Paris. Jag tror, att hr Dahl kommer att leda föreningen så, att de skandinaviska arbetarne komma att deraf ha både nytta och nöje. Meningen är att bilda en sjukoch understödskassa m. m. Om måndag åtta dagar har den allmänt möte, och skall jag derefter meddela besluten å detsamma. Vi träffas alla måndagsqvällar i lokalen Faube rg S:t Martin n:r 64 och finnas der en hel del skandinaviska tidningar, hvilka redaktionerna godhetsfullt utan några kostnader skicka föreningen. Dessutom har man der ett ypperligt piano att tillgå. Vid gatan Rue Micbel-le-Comte n:r 16, ej långt från Boulevard Sebastopol, finnes ett litet i sig sjelft obetydligt ställe, hvilket dock är genom dess innehafvare värdt den största uppmärksamhet. Det är, såsom man läser på skylten, Cremerie Suådoise och värden är herr Henrik Wessberg från Stockholm. Ingenstädes är, tror jag, ett offentligt erkännande åt hr Wessberg mera på sin plats, än i tidningen Arbetaren. Han har, under le många år han vistats i Paris och särskilt under de sista åren, varit de skandinaviska arbetarne till mycken nytta. Då de ej varit mäktiga franska språket, har han gått med dem och skaffat dem arbete; om de händelsevis varit, hvad man säger fattiga på mynt, bar han hjelpt dem med mat och dryck. Han är derför jemväl allmänt omtyckt och aktad af dem alla. Men låtom oss göra ett besök i den lilla lokalen, som har syskontycke med hundradetals andra i Paris. Vi göra besöket kl. mellan 6 och 7 på aftonen, den tid då man här spisar middag eller dinerar. Redan utanför får man kurage att stiga in, ifall man ej kan franska, ty på glasrutan läses i stora gula bokstäfver: Här talas svenska. Vid inträdet befinna vi oss i köket, ja, just der, hvilket är fallet i de flesta sådana lokaler här. Till venster, vid den stora spiseln, ofvan hvilken de blankskurade kopparkärlen hänga, står värdinnan, en infödd tyska som talar svenska alldeles utmärkt. På högra sidan ha vi den lilla disken med sina riationer af stora och små vinbuteljer m. m. En gg, som till största delen utgöres af glasrutor, skiljer denna afdelning från det inre rummet, somm är sjelfva lokalen. Vi gå ditin och finna der flera unga män, de flesta i sina hvita bluser, i full verksamhet med sin potage boeuf, vin etc. Här emottagas vi med både god afton, god Aften, guten Abend, bon soir, och samlingen utgöres, förutom skandinaver, äfven af tyskar och fransmän. a . En stor, bredaxlad man med mustacher och pipskägg som en fransk marskalk och iklädd ett. stort blått förkläde bestrider sjelf serveringen och har alltid ett skämtsamt ord åt någon. Det är värden sjelf, hr Henrik Wessberg eller, såsom han allmänt kallas, af fransmännen isynnerhet, Monsieur Henri. Ett tredje ställe, hvarest de skandinaviska arbetarne sammanträffa, är å caf6 Danemark, Rue S:t Honor, Här råkar man största antalet om lördagsqvällarne uppe i andra och tredje våninningarne, der de i all vänskaplighet intaga sitt glås kaffe eller öl, samtala om veckans arbeten, om de fått påökning i lönen, om något vackert arbete blifvit färdigt, studera skandinaviska tidningar, som äfven finnas här, spela ett parti car ramboll billard, dam eller schack m. m., dock alltid endast för roskull. Spel om penningar ser man aldrig. S. V. R. — Irländska domstolar. En beryktad tjuf och landsvägsröfvare, som inför en domstoli grefskapet Limerick stod anklagad för landsvägsröfveri, blef till allas förvåning förklarad icke-skyllig, af juryn. Fängelse-föreståndaren ville strax, enligt rättens dom, sätta den anklagade på fri fot, men domaren sade: Var hederlig, hr Murphy, och appskjut med hans frigifvande till kl. 7 eller half 3 i afton; jag reser till London i eftermiddag kl. ) och vill gerna ha ett par timmars försprång ramför den der gynnaren. — Vid senaste föreställningen på Italienska operan i Paris, då TI Trovatore gafs, producerade ig följande italienare.: Wachtel född i Hamburg; röken Krauss från Wien, fröken Morensi från Newyork, hr Bonnchoe från Toulouse, hr Zimel!: i CO hr tö t-— oe fe br bed Dnr fm a Pn AA DD EA -—M au, ;gentligen Zimmermann, från Elsass och hr 5codzogol orkesterdirektör från Böhmen. Och änlå säger man fortfarande: Italia farå da eh an närker en Wien-tidning. PÅ — missbelåten Amerika-farare. I ett ref från Stockholm till Göteborgs-Posten läses öljande: En ung man, hr K,, med temligen goda pråkstudier och en god röst, men ytterligt obelägen för allt slags arbete, förde några år ett ladt lif, så länge hans fädernearf räckte. Men ndtligen tog arfvet slut, krediten likaså; och då pptäckte han plötsligt, att Sverge var ett dågt and, cuppfyldt af t ranner och slafvara, —)L han haclx4 mar någ AL. På mn HH AR mm