Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

IAN RE han var säker derom, då han, lyssnande till stormen , öfvertänkte farfadrens ord och i minnet återkallade huru han sjelt pröfvat. hafvets faror. Och denna dubbla förlust skulle träffa honom just då han stod i begrepp att gifta sig med Perrine, just då olyckan kom som ett elakt förebud, då röfnin— gen blef som bittrast! Aningar, hvilka ban bjöd till att förqväfva, blandade sig med nans saknad, i det tankarne irrade från det pärvarande till framtiden; och der han satt vid sin ödsliga härd, mumlande kyrkobönerna för le dödas ro, inblandade han stendom ofrivilligt andra böner, med egna enkla ord om peskydd för de qvarlefvande — den unga lickan hvars kärlek var hans enda skatt, och le föräldralösa barnen, som ej hade någon, nan än honom att rygga sig vid: Han hade suttit länge ördjupad i tankar, itan att se åt bädden, då han spratt till vid judet af farfadrens röst. ; Gabriel,, hviskade gubben, skälfvande och, larrande, aGabriel, hör du hur vattnet dropar ned — än sakta, än fortare På golfvet id sängfoten?y ; Jag kan ej böra något annat farfar, än Idens sprakande och stormens tjat. Dropp, äropp! fortare och fortare, tydli-, are och tydligare. Tag facklan, Gul riel, TS på goltvet — se noga efter, är golfvet tå Är det regnet, som tränger in genom aket?a Gabriel tog facklan med darrande hand, ch knäböjds för att undersöka golfvet. Han Ygeae tillbaka, då han såg det vara allde8 torrt — kastade facklan i spiseln och föll å knä framför madonnabilden, döljande angtet i händerna. V a nÄr golfvet vått? svara, jag befaller dig — r der vått?, — frågade gubben nästan ljudst: (Förts.)