Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

med en så vild häftighet å ömse sidor att det alltid slutade med blodsutgjutelse, stundoin äfven med förlustaf lifeller lem. Påbänken bredvid Gabrielsatt hanstrolofvade — enadertonårig flicka — klädd i sin enkla, nunnelika ovinsdrägt af svart och hvitt. Hon var lotter till en mindre jordbrukare på föga afstånd från kusten. Mellan grupperna på ömse siac OM spiseln var tomrummet upptaget af en ta. SÄNDS: I denna säng låg en ammal man, Fiorc0is Sarzeaus fader. ans magra ansigte var . radt af djupa skrynklor, bans långa hvita hår var, -tspridt öfver den grofva segelduk som utgjorde hwvadkudde, och hans matta grå ögon irrade oupphörligt med ett besynnerligt uttryck af fasa och misstroende från det ena föremålet till det andra. Då hafvet och stormen tjöto som högljuddast, mumlade han för sig sjelf, och händerna flyttades oroligt af och an på det usla täcket. Hans blickar fästades på en liten madonnabild af groft porslin, uppsatt i en nisch öfver spiseln: Hvarje gång le sågo honom blicka åt detta håll, ryste Gabriel och den unga flickan samt korsade lig; äfven barnet som ännu ej somnat, följle deras exempel. Det var åtminstone en föreningslänk mellan den gamle mannen och hans barnbarn, oaktadt den stora skilnaden i deras ålder, och denna var känslan af vördnad för de vidskepelser, som de-bioehållit från sina förfäder sedan århundralen, ja ända från hednatiden. De andevarningar om olycka och död, hvilka den gamle vörde i stormens tjut och vågornas brus, ikasom i fönsterkarmarnes hemska, enforniga knakande, tyckte äfven den unge manen och hans brud samt den lilla flickan i spisvrån sig förnimma. Vidskepelsen var inder denna stormiga natt mäktig nog att pjaga skräck hos fiskarhbyddans invånare,