Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

Han hörde icke, eller fästade åtminstone ingen uppmärksamhet vid den gamle. Har var upptagen af att söka trösta och lugna den unga flickan. Var icke rädd min älskade, sade har ömt legger hennes panna. , Du är ju lika säker här som annorstädes, och jag hade rätt uti att säga det vara omöjligt tör dig att återvända hem i afton. Du kan sofva derinbe i kammaren hos de små flickorna när du blir för trött, Perrine.n Gabriel! bror Gabriel! skrek den ena af systrarne. Ack! se på farfar! Gabriel skyndade till sängen. Den gamle hade rest sig upp i sittande, ställning; hans ögon voro utspärrade, hans ansigte stelt af fasa och med händerna konvulsiviskt utsträckta, ropade han: Se de hvita spökena, de hvita spökena! de drunknades. liksveperskor äro ute på hafvet ! Barnen flydde gråtande till Perrine; äfven Gabriel drog sig rysande tillbaka. Den gamle fortfor att ropa: De hvita spökena! de hvita spökena! öppna dörren, Gabriel! se åt vester, der ebben lemnat sanden torr. Du skall se dem som blixtar i mörkret i englaskepnad, med hvita kläder och det långa håret fladdrande för vinden! öppna dörren, Gabriel! du skall se dem sväftva fram der din far och bror hafva sjunkit, du skall se dem gräfva i sanden med sina bara fötter, vinkande åt det rasande hafvet att gifva åter sina döda, Öppna — eller, om jag ock skulle le stället, skall jag gå upp och öppna SÅ Gabriel bleknade, men gaf tecken att han skulle lyda. Det ford:ades hela hans styrka att kunna hålla dörren öppen i stormen medan han blickade ut. Ser du dem, sonson? tala sanning, svara nig om du ser dems, skrek den gamle,