Aftonbladet – 7 december 1869, sida 2

otan hänsyn till olikheten i deras år, lynnen och kön. Utom bänkarne och sängen utgjordes rummets enda bohag af ett groft träbord med ett stycke bröd, en knif och ett krus cider framsatt derpå. Gamla nät, kabeltåg och söndriga segel voro upphängda på väggarne och öfver den afplankning, som delade stugan i två rum. Halmstrån och kornax framstucko emellan de murkna takbjelkarne och de glesa bräder, hvilka bildade ett golf till ladan ofvanpå. s Dessa olika föremål, samt de innevarande personerna, hvilka voro de enda qvarlefvande nedie:nmarne af fiskarens familj, belystes af ågan från spiselden och det ännu mera blänlande skenet af en torrvedsfackla, instucken en kubbe i spiselvrån. Det röda och gula skenet lekte öfver den samles vissnade ansigte, der han låg midt ör elden, och kringfladdrade gestalterna af len unga flickan, Gabriel och de två barven. De dystra skuggorna rörde sig på Ne arne, ökande och minskande i omfång likt undar, begåfvade med öfvernaturligt lif; och nattens ogenomträngliga mörker utanför de betäckta fönsterrutorna tycktes likt en mur ymsluta fiskarhyddan. Nattstycket derinne ar nästan lika hemskt och vildt. somr der. 1te, Länge sutto de tillsammans utan att tala, ill och med utan att se på hvarandra. Slutigen vände sig den unga flickan till Gabriel ch hviskade något i hans öra. Perrine, hvad talar du om? frågade barwet midt emot, gripande tillfället att få bryta len ängsliga tystnad, som rådde bland de ärvarande, dubbelt plågsam vid hennes ålder. Jag sade åt Gabriel, svarade Perrine enelt, att det var tid att byta om förbindingen på bans arm, och jag bad honom äte