Aftonbladet – 4 december 1869, sida 2

ton präktigt bröt af mot den fina, stärkta spindelväf, som kallades en uppstående spetskrage. Denna krage kantade det utringade lifvet af hvitt sidensars, med kjortel af samma tyg, hvaröfver släpade en vid öfverklädning af svart brocade, öppen framtill, och med likaledes utringadt lif och halfkorta ärmar, kantade med breda spetsar, som föllo ned öfver armar och händer, hvilka ehuru litet brända af solen, dock voro så fint formade som någonsin förr, och visst icke sågo ut som om de någonsin vispat en välling eller vridit vattoet ur tvättade kläder. Sir Marmaduke blef rädd att han ändå till slut skulle få den förnäma hoffröken på halsen, men han glömde denna fruktan, då hon stod framför honom, skrattande och pratande och genom tecken och åtbörder, täcka miner och småleenden, kom honom att deltaga i hennes skämt med Philip, nästan -såväl som om hon icke talat franska. i Fill och med Berenger häpnade litet, när han, efter rådplägniogens slut, kom upp. för att hemta Henne till middagsbordet. Hon var nu alldeles den fordna Eustacie från Louvrens salar, och dock så oändligt mycket mera; och när. hertiginnan märkte det uppseende hon väckte, var den gamla damen i tysthet högst belåten med att hafva dolt Eustacie för verldens ögon medan man ännu trodde henne våra enka. Konungen af Navarra hade redan funnit henne vara den enda af de närvarande damerna, som egde denna, om man så får säga, särskilta ärom af fin bildning, som tillhörde den samhällsklass, der både han och hon varit mest.bemmastadda, och hans uppmärksamhet var trägvare än hon tyckte om af den, som hon aldrig riktigt förlåtit att att han kallade henne Eurydice. Atminstone var detta det enda skäl hon uppgaf för sin