Från en äldre prestman ilandsorten ha vi, med begäran om plats i tidningen, emottagit följande uppsats: Jag har hört många yttra förvåning öfver, att vissa 15 å 20 sekler gamla fördomar och vidskepligheter ännt i vår tid bibehålla sig. Ingen skall dock förvånas deröftrer, som känner, hur de städse genom alla tider blifvit vidmaktbållna, kanske mest af dem, som bort arbeta för mensklighetens framåtskridande i sann kristlig kunskap. Har icke t. ex. af hrr komiterade för omarbetningen eller som det heter: revisioner af den Lindblomska förklaringen öfver Luthers lilla katekes, det stycke i denna förklaring, som försäkrar salighet åt de barn, som dö utan döpelse, blifvit uteslutet, under det falska föregifvande, att skriften ingenting yttrar om hedningars och odöpta barns salighet? Och finnes ej, isynnerhet bland våra yngre prester de, som, likasom den af sjelfva de eljest så rättrogna berlinska pastorerna desavuerade pastor Knak, förkasta det copernikanska systemet? Sjelfva Luther tillät pastor Lauterbach att trösta de enfaldiga mödrar, hvilkas barn dogo, innan de fått dopet och hvilka deröfver råkade i förtviflan, dermed att Guds nåd ej berodde af våra religiösa anstalter. 0. s. v. Hur denna, man kan med rätta säga: hä diska fördom om dopets nödvändighet till saligheten, kan hos enfaldiga och okunniga menniskor åstadkomma förtviflan, derpå såg jag för ej längesedan ett bedröfligt bevis. Jag kom under en resa till en bondgård. Från ett rum i den verkligen vackra byggnaden hördes starka jämmerrop. Vid mitt inträde i rummet såg jag en qvinna liggande på knä vid en vagga, under förtviflans åtörder och jemt opprepad klagan: Min stackars gosse! han blir ej salig. Vid efterfrågan om orsaken till denna jämmer, underrättades jag af en bland de närvarande, att den nära fyra veckor gamla gossen, hvilkens döpelse snart skulle ske och hvartill faddrar redan voro bjudna och behörig undfägnad tillredd, på morgonen hastigt dött. Sedan den förtviflade modren tycktes något hafva lugnat sig, sökte jag så godt jag förmådde, trösta henne samt föreställa henne det syndiga i hennes tvifvel om barnets salighet, men, som det tycktes, utan framgång. Som jag sedan fick höra, hade hon dock blifvit lugnare genom tanken på tillredelserna till den högtidliga begrafningen. Vore det dock endast inom de s. k. obildade klasserna, som sådana råa fördomar herrskade; men de finDes äfven ofta hos dem, som pläga räknas till de bildade. Så råkade för ej länge sedan en embetsmans enka i förtviflan deröfver, att hennes man ej fått nattvarden på sin sotsäng!! Flera sådana exempel af vantro kunde anföras. Man tyckes nu för tiden, mera än förr, i trossaker vilja låta förnuft, förstånd och vett, bortvika alleslätt såsom det heter i en nattvardspsalm i gamla psalmboken. Gammal prest.