Aftonbladet – 3 december 1869, sida 1

AS SN VTA AIR, ÄTRAN EA OVE GC STOCKHOLM den 3 Dec. Frågan om diplomatiens större eller mindre behöflighet är en af dem, som kommer på dagordningen i det ena landet efter det andra. Man börjar temligen allmänt inse, att dessa missioner, bestående af förnäma och högt lönade funktionärer, hvilka i främmande hufvudstäder föra ett, ännu med en viss traditionell aktning betraktadt, dagårifvara lif, numera förlorat största delen af den betydelse som de fordom egde. I vår tid, då genom jernvägarne och telegraferna alla slags meddelanden kunna ske med en skyndsamhet, hvarom man i början af detta århundrade aldrig kunde drömma, behöfvas i sanning inga stordignitärer, för att framlemna ett meddelande från ett kabinett till ett annat, och då pressen numera kastar offentlighetens ljus öfver alla allmänna angelägenheter och förhållanden, då regeringarne till. Och med skynda sig att på halfofficiell väg offentliggöra. noter och förhandlingar, hvilka enligt de gamla åsigterna borde under långliga tider hållas fördolda i kabinettsarkivernas mystiska dunkel, nu är det i sanning föga lönt att underhålla ett högt besoldadt och med officiellt höghetsskimmer omgjutet spioneri vid främmande hof. Ganska ofta är hvad dessa herrar kunna meddela hem till sina resp. hof endast ett mycket nödtorftigt sammandrag af hväd de genom allmänna tidningarne kunnat erfara och icke sällan äro de sämre underrättade om ställningar och förhållanden på platsen än enskilda personer derhemma, hvilka med större uppmärksamhet följa det offentliga lifvets företeelser. Annu uppträder visserligen öfverallt regeringsmaktens representanter med uttryck af en helig fasa, så snärt man inom folkrepresentationen berör denna sträng och låter törljuda åsigter om de diplomatiska missionernas mindre gagn och behöflighet; de vädja till den vidskepliga värdnaden för traditionen och vilja hafva de ifrågavarande funktionerna betraktade såsom hörande med till dessa croyauttens imposanta emblemerc, som det är så vådligt att vidröra; de orda också med en högtidlig frimuraremin om de diplomatiska embetsmännens bestyr och åligganden, såsom någonting på en gång så vigtigt och så mystiskt, att et ligger utöfver det vanliga sunda menniskoförståndets horisont att fatta det. Men vi tro, att om vid ett sådant tillfälle ett par ika embetsmän befunne sig på åhörareläktaren skulle de, liksom de romerska augurerna, icke kunna se på hvarandra, utan att le. Redan den verkligt store diplomaten Axel Oxenstjerna yttrade med mycken öppenhet till sin son, i afseende på statsförhandlingar, som af utanför stående betraktas med vidskeplig vördnad: cmirum est quantula sapientia mundus regiturik Och huru mycket har icke diplomatiens värde och betydelse sjuns kit sedan dess. Hvar och en vet, huru vid senaste riksdagar och storthing skarpa anmärkningar blifvit gjorda emot de dryga utgifterna för vår diplomatiska kår, samt att man företagit sig att af regeringens flerfaldiga ganska tydliga tillkännagifvanden derom, att vi icke kunde spela någon politisk roll och i sjelfva verket icke hade någon utrikespolitik, draga den slutsatsen, att svensk-norska diplomatiska agenter i utlandet till stor del vore obehöfliga. Vederbörande bekämpade naturligtvis dessa åsigter såsom i yttersta grad otillbörliga och vådliga, hvilket likväl icke hindrade, att män sedermera fann sig föranlåten att i någon mån gå dessa åsigter och önskningar till mötes. Vi föreställa oss att många dylika strider ännu förestå, vid hvilka regeringens orgarer och anhängarne af traditionen för hvarje gång till en början skola ropa på horrör och skandal,, för att dock sedermera efterhand finna sig föranlåtna till det ena medgifvandet efter det andra. Det kan emellertid vara intressant att erfara, hvad man i andra länder tänker rörande samma ämne. I England synes denna fråga färdig att komma på dagordningen. Vi sluta dertill bland annat af en ledande artikel i Times, skrifven med anledning af mr Layards utnämning till engelsk minister i Spanien. Efter att med mycken skärpa och bestämdhet ha yrkat på indragning af åtskilliga diplomatiska tjenstebefattningar yttrar det stora engelska bladet följande: De ständiga omskiftningarne i menskliga förhållanden ha i många hänseenden åstadkommit stora förändringar i flere europeiska staters ställning, om hvilka förändringars följder hvarken de eller deras grannar ävnu vaknat till fullt medvetande, Det är sålunda t. ex. temligen visst, att hvarken Danmark eller Sverge, ehuru ingendera vanslägtats från förfäderna, någonsin känna hoppas att spela samma roll i Europas angelägenheter som det förra riket gjorde under Christian IV, det senare under Gustaf II Adolf eller: till och med under Carl XII. Äfvenledes finnes det i Tyskland ett antal konungariken och hertigdömen, som kalla sig -sjelfva oberoende, men hvilka för alltid förverkat rättigheten bäde att afsluta militärförbund och handelstraktater. En diplomatisk kår tyckes vara en öfverflödsartikel för sådana stater; men likväl hålla de sig hårdnackadt fast vid skuggan af sitt forna inflytande och det är nästan ömkligt att se, hvilka utvägar de nödgas tillgripa, för att. minska bördan af denna gagnlösa utgift. Det är endast af undseende för denna förderfliga fåfänga och för att återgälda hvad som är ämnadt att vara en -artighet, som vi skicka ministrar till sådana hof. Det gifves knappt mer än 7 eller 8 stater i Europa. med