Aftonbladet – 2 december 1869, sida 3

) med vilkor att barnhuset skulle mottaga remitte: Irade barn. ) Hr Berlin fästade uppmärksämheten på huru oundgängligt det vore isynnerhet för barmbördshusens styrelser att kunna till barnhuset remittera a I Späda barn, hvilkas mödrar afledo eller befunnos I, oförmögna att dem försörja. ) Hr F. T. Berg instämde i yrkandet om åter remiss; Han uppdrog en högst intressant historik öfver barnbusinrättningens uppkomst och utveckling, af hvilken resultatet blef, att detsamma vore att betrakta både såsom en statens och en stadens institution. Det borde derföre ordnas så,att både staten och staden finge sitt igen genom dess verksamhet. Tal. ansåg, att barnhuset genom att mot kv linlösningsafgift intaga barn från hela riket gjorde skäl för statsbidraget, samt att, å andra sidan, det -1 ej vore förenligt med naturen af barnhusets medel, att kommunen skulle förpligtas betala hela f) kostnaden för de remitterade barnen; men om man il sträckte anspråken på barnhusets förpligtelser mot i I kommunen i afseende å dessa barn för långt, blefve ; I sådant barnhusets ruin, och skulle följaktligen skada I kommunen. Men tal. ansåg högst olämpligt att stadsfullmäktige garanterade uset en bestämd inkomst nader vissa år, hvilket för öfrigt strede mot principen för en årligen uppgjord budget. I Han föreslog derföre en bestämmelse af innehåll, latt barnhusdirektionen skulle årligen inkomma med uppgift å den brist, som uppstått på förvaltningen och att stadsfullmäktige med anledning I deraf skulle vidtaga den åtgärd, hvartill omstänI digheterna föranledde. Äfven ansåg han, att vid ett bidrag af stadsfallmäktige borde fästas det l vilkor, att de finge utse någon eller några medlemmar i direktionen. Möjligen borde äfven sundT hetskoHegium ha ett ord med i afseende på läkarens tillsättning. Slutligen påpekades behofvet af ordningsföreskrifter för erhållande af pålitliga civilständsuppgifter rörande å barnhuset intagna arp. Hr Stndell trodde det vara vådligt att alldeles afslå barnhusdirektionens förslag, emedan direk tionen enligt nu gällande reglemente hade rätt att stänga rak för de remitterade barnen. Och i hvilken ställning skulle fättigvårdsstyrelsen då befinna sig? fr Kinmansson medgaf, ätt undantag med afseende å remissrätt kunde vara erforderliga, men detta vore något helt annat än den vidt utsträckta makt, som enligt förslaget skulle lemnas åt andra myndigheter att snart sagdt godtyckligt belasta Stockholms fattigvård. Diskussionen förklarades bärmed afslutad, hvarefter fullmäktige beslöto att återremittera ärendet till beredningsutskottet. Vidare beslöto stadsfullmäktige, på derom gjord hemställan af hr Behrling, att nuvarande vid bränneriet å Stora Badstugatan å Norrmälm anställde vittne handlanden G. Tillberg skulle antagas äfven för sista af detta års och första af nästa års bränningsterminer. På förslag af hr Arfvidsson beslöts derefter, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med beredningsutskottets hemställan, att derest ytterligare anmälan om bränvinsbränning under löppet af år 1870 vid brännerier inom Stockholms stads område å sådan tid inkommer, att stadsfullmäktige för att kunna isakeu besluta, måste särskildt sammankallas, beredningsutskottet må å stadsfullmäktiges vägnar utse vittnen vid brännerierna och bestämma dagtraktamentet. Utan diskussion godkändes beredningsutskottets i utlåtande n:r 69 gjorda hemställan, att stadsfallmäktige måtte hos K M:t anhålla, det K. M:t täcktes till riksdagen aflåta proposition derom, att den nyttjanderätt till kurhustorten å Kungsholmen, som blifvit kurhusinrättningen förlänad, måtte till full eganderätt förvandlas. Frågan rörande ordnande af renhållningen af ator och gårdar i Stockholm förekom härefter. Vi vilja i detta ärende påminna derom, att en år 1861 nedsatt komitå för ärendets behandling tillstyrkt gemensamhet för hela hufvudstaden i afseende å bestyret med renhållningen af samtliga gator, gränder, torg och andra allmänna platser, rännstenar, afloppstrummor samt gårdar, att sundhetsnämnden tillstyrkt, men drätselnämnden afstyrkt förslaget samt att beredningsutskottet kommit till det resultat, att under närvarande förhållanden komiterades förslag icke bör bifallas. Hvad beredningsutskottet hemstäldt blef af stadsfullmäktige utan diskussion godkändt. Derefter förekom frågan om pension åt förste stadsläkaren Carlsson, som på grund af läkarebetyg, hvilket utvisade att med någon grad af sannolikhet icke kunde bestämmas, om och när han åter kunde bli arbetsför, hos stadsfullmäktige gjort ansökning att vid blifvande afskedstagande erhålla pension till ett belopp af 5800 rdr, medan sundhetsnämnden och beredningsutskottet, under hufvudsakligt åberopande af den nitiska verksamhet, förste stadsläkaren Carlsson i denna befattning egnat kommunen m. m., hemställt, att sökanden måtte erhålla en pension å 4000 rdr; ehuru han dertill icke vore lagligen berättigad. ä Den öfverläggniog, som härom uppstod, öppnaes al hr Berlin, som medgaf att hr Carlsson icke hade någon laplig rätt till pension, men tillika framhöll att vid frågans bedömande hänsyn måste tagas till sökandens tjenstetid och det gagn han gjort kommunen. Utgående från detta betraktelsesätt ansåg tal. hr Carlsson böra i likhet medl magistratens ledamöter tillerkännas en pension, motsvarande den lön, af hvilken han varit i åtnjutande. Förordade således bifall till hr Wi-): strands reservation, som föreslog pensionens bestämmande till 5000 rdr. I annat fall kunde sökanden nödgas qvarstå och begära förnyad tjenstledighet. Hr Weber anmärkte, att då det medgåfves att sökanden ej egde någon juridisk rätt till pension, . skulle det således vara billighetsskäl, som skulle : göra sig gällande. Granskade man hr Carlssons af honom sjelf producerade meritförteckning, så befunnes det att de förtjenster han åberopat rörde mera medborgaren och läkaren än tjenstemannen,: och den bevisade blott att han haft tid öfrig att: sysselsätta sig med annat än tjensten. Hela denna meritförteckning föreföll dock talaren motbjudande och likaså motbjudande var det att sysselsätta sig med densamma. Han ville derför blott fästa uppmärksamheten derpå, att det endast var under 51 år som stadsläkaretjensten, till följd af den nya instruktionen, tagit en mans hela tid och krafter i anspråk. Derförinnan hade hr Carlsson jemväl varit medicinalråd, hvilket bevisade att stadsläkaretjensten varit en bitjenst. Men sådana borde ej berättiga till stora pensioner. Hade han blifvit försliten vid fullgörandet af medborgerliga förtroendeuppdrag, vore man honom derför tack skyldig, men man vore ej berättigad att derför gifva honom pension. Yrkade derföre afslag. Hr Naumann förklarade sig icke hafva något att tillägga till de utmärkta vitsord, som af kompetenta domare blifvit uttalade angående förste stadsläkaren dr Carlssons förtjenster om Stockholms kommun. Tal. ville endast med några få ord ytterligare betona den synpunkt, från hvilken det nu ifrågavarande ärendet företrädesvis borde betraktas, nemligen hvad i sundhetsnämndens utlåtande kallas: kommunens eget välförstådda intresse,. Tal. hade städse biträdt deras mening, som anse en klok hushållning med allmänna medel vara en samvetssak. Men han kunde icke blunda för det förhållande, att det gifves ett slags hushållning, gzom undergräfver, i stället att befrämja, samhällets välfärd; att denna välfärd icke blott är af materiel beskaffenhet, utan i väsentlig mån tager inflytande af högre krafter och förmågor, hvilkas upprätthållande äro för samhället en lifsfråga. Från denna synpunkt kan det med skäl sägas, att kommunen tillgodoser sitt eget bästa, då den bereder en i ekonomiskt afseende dräglig ålderdom åt en man, som i kommunens tjenst offrat sina krafter. Man har i närvarande fall, sade tal., anställt åtskilliga jemförelser med andra civila embetsmäns vilkor. Tal. trodde, att man