Samma dag vi mottogo detta välmenta råd träffade vi en ärad gynnare, på hvars omdöme och smak vi sätta stort värde. Han uttalade sin obetingade belåtenbet med den mera omfattande behsnåling vårt Utrikese fått på sednaste tiden, men beklagade att den ioländska politiken blef så stjufmoderligt behandlad. Ni borde allra minst hvarannan lag hafva en ledande artikel på ett par spalser om inländska förbållanden — menade an. Vi måste medgifva önskvärdheten af att kunna uppfylla .en sådan fordran, men en bland andra svårigheter bristen på lats. E P Gör då tidningen störrel svarade han strax. Att vi gerna ville följa äfven detta -åd medgåfvo vi, ifall icke en utvidgning, som icke en gång bletve tillräcklig, alldeles nödvändigt skulle föranleda antingen en utgift, som öfverskred våra inkomster eller en föröjning i prenumerationspriset, hvarigenom vi lätt kunde mista ett större antal af våra mindre bemedlade läsare. Då skall jag ge er ett alldeles ofelbart råd, fortsatte han. Låt oss slippa alla dessa Iostörtade -murar:, Innebrända barn, Försök till inbrott, Silfveroch galdbröllop, Gatuoordningar, Fanteinvigningar, Jubilter m. m., som dag ut och dag in fylla så många -spal(er ssn — — Omöjligt! Alldeles omöjligt. Det fions tusentals läsare som allra miast vilja undvåra dessa smånyheter. Nåväl då! Ni kastar hvarje dag bort minst två spalter på er följetong, som jag aldrig läser, men som antagligen enligt tidens oskick är fylld med Iåvbiblioteksromaner, Rocambo-: lader, sammansvärjningsbistorier 0. 8 vV — Säg icke så! Osed är också sed och den som icke vill sed hålla, må land fly). Vi kunna vara fullt ense derom, att det är osed att lyfta hatten af vårt hufvud, hvarje gång, vi möta en gammal bekant på gatan och dermed tvinga honom att utsätta sin vördnadsvärda skalliga hjessa för förkylning, men så länge hela den öfriga verlden hyllar denna osed äro vi tvungna att något så när rätta oss derefter. Redan deri, ait så godt som alla dagliga tidningar i nya och gamla verlden — alla åtminstone som läsas af den stora publiken — måst upptaga sensationsromaner, ligger ett bevis för att tidsandans öfverväldigsnde makt tvungit dem att bestå detta utrymme, och när det till och med går så långt, att journalister, som dagligen nämna allmogens upplysning och förädling såsom deras egentliga mål, måste låta introducera sig hos allmogen genom sjelfvaste mr Rocamböle, den största missdådare som någön romanfabrikant kunnat få fatt på, så kan ni lita på, att det fölkblad, som förögonblicket ville bortskära sin feuilleton skulle derigenom afskära sig vägen till mången krets, hvari det måste läsas, om det skall vinna hvad det sträfvar efter. Jsg förstår er. Det var en gång en ung man, som hade en vigtig sak att framställa för kardinal Richelicu, men som han omöjligt kunde få tala med. Han vände sig derför ti!l sin onkel, en gammal abbe, som brukade veta råd för allting, och det slog ej fel den gårgen keller.. Abben tog honom med sig in i ae der kardinalen promenerade, omrivgad af en svärm mera gynnade klienter, väntade filldess den. store mannen gick förbi och skuffade då ynglingen baklänges nt i en karpdamm. Detta gjorde uppseende, svärmenskingrades, kardivalen frågade hvad som var på förde, abben presenterade den ubge manpen för Eminensen och omtalade hans ärende, hvilket strax vann kardinalens intresse. ;Mcen skäms ni inte att presentera er systerson med våta rockskört? frågade den store statsmannen. Jo, det gör jag, svarade abben, men det var blott med tillhjelp af de våta rockskörten, jag kunde skaffa honom audiens.n j : — Alldeles riktigt! Man måste understandom gå både genom vatten och blod när man har att genomföra en sak — åtminstone kan man i värsta fall finna sig vid att kompromettera skörten ltet på sin tidning för att få fram hvad den bar att säga. Ni vill således alldeles icke taga råd? — Jag låter hela verlden gifva råd! Men jeg skall till ersättning för er historia berätta för er eh mycket gammal tilldragelse, som dagligen tilldrager sig omigen. Det var en gäng en viss professor Apelles, som hade blifvit utnämnd till hofmålare hos Hans Majestät kejsar Alexander den Störste och bade fått den äran att rhåla monarkens allerhögsta konterfej fill häst. Majestätet såg på taflan med sllernådigste välbehag och :;ofvade konstnären att skicka helä hofvet till ateliern för att bistå honom med alla små råd, som möjligtvis kunde bidraga till att göra likheten ännu ner föllkomlig: Professorn tackade underdånigst, skyndade sig att måla .en trogen kopia af taflan och uppställde den bakom ett förbänge i ateliern:: Nu kommo alla de macedoniske kammar-, hoöf-, stalloch andra junkare den eha efter den andra och betraktade taflar. Alla funvo den i allmänhet mycket respektabel, men — den ena tyckte. att kejsarens näsa var litet för lång, den andra tann munven för stor, den tredje ögonen för små, den fjerde axlarne itet för breda, och hvad Bucephalus angickså fanns det icke en endå blard de hästförståsig; ående junkrarne som icke hade något att anmärka mot hästens hufvud, hals, bringa, framben, bakben och svans. Professorn mottog alla de värdefulla anmärkniogarne och lofvade att rätta felen, men : för säkerhetens skull gjorde han dock alla ändringarnd på kopian. Då kejsaren efter någon tids förlopp ånyo -besökteho