Aftonbladet – 1 december 1869, sida 2

nn Hur kär hon var oss uti tal och dikt! Hur skönt hon böd till manlig tillförsigt För mensklighetens sak att dristigt kämpa! Det låg deri en sällsam, egen klang, Med mäktig tjusning hon hvart bröst betvang Och kunde stormar väcka, stormar dämpa. Och slog ett hjerta mera varmt än hans, Som mindre dårats af de höges glans Och mindre skiftat under lifvets strider? När andra sveko, var han lik sig än, Den armes stöd och den betrycktes vän, En folkets egendom i alla tider. Det låg behag uti hans min, hans skick, Det låg en trollkraft i hans blotta blick, Det var en sol, som värmde, aldrig brände; Och när han kramade din hand och log, Din vänskap, ja din kärlek då ban tog: Du mannens hela väsen genast kände. Han gick ej som en gåta lifvet fram, En trumpen, tvär och ständigt allvarsam, En kammarlärd, en stel och otillgänglig; Der flödade från dessa läppar jemt En lefnadsvishet, fall af Åttiskt skämt, Af alla fattlig — derför oförgänglig. I menskohvimlet sågs han trifvas bäst Och hvart han kom, blef glädjen ständig gäst: Han var den gladaste ibland de glade; Det var en yra utan öfvermått, Det var ett studium, helt kort och godt, Af nya typer, som han samlat hade. Men döden kom, hur snåbbt, hur oförtänkt! Det sågs, blott en minut dess lia blänkt, Sen slog hon ned — och Blanche var icke mera; Han föll på Carl den tolftes hodjredar, Förrn pannan skrynklig blef och tanken svag, Och bättre typer får han nu studera. , Han föll uppå sin post — en herrlig död! — Han talat nyss med spille, kraft och glöd, Och Fyris ungdom bjöd som värd han handen; Han tycktes då så lefnadsfrisk, så ung, Han skulle gå till stoden af en — kung, Men mötte honom sjelf — på andra stranden.