Aftonbladet – 1 december 1869, sida 2

renger tog presten med till det öfvergifpa lägret De fonno Osbert och Humfrey på vakt vid kojan; de sade att den sårade ännu lefde, men tydligen led rysliga plågor; dock yttrade han ingenting, utom då det föll honom in att förebrå Usbert hans herres löftesbrott elier oförmåga att uppfylla sitt löfte. Just en dylik förebråelse sväfvade på hans läppar, då fader Colombeau inträdde och tystade honom med orden: Se, min son, pi har funnit mera barmhertighet och förlåtelse redan-här på jorden, än pi någonsin kunnat föreställa er. En underlig ryckning förvred Narcisse de Ribaviponts drag; det såg ut som om ban nästan var missnöjd för det ban haft orätt i sina misstankar, men Berenger återsåg honom Knappast. Det var nödvändigt för prestens säkerhet att någon skulle hålla vakt utanör kojan, ifall några fanatiska hugenotter skulle anse det för en pligt att afbryta hvad le ansågo såsom ett straffvärdt afvuderi. Denna vakt var ej heller öfverflödig. Mer in en gång måste Berenger åberopa konunsens lejdebref, och till och med sina egna idanden och gjorda tjenster, för att bevisa ig vara en sann protestant. Men äfven här lade man vördnad för fader Colombeaus amn; den älsklige gamle hade herbergerat ch beskyddat för många af sin egen läras Botståndare, för att någon som en gång hört alas om honom, skulle kunna önska honom ågot ondt. Västan hela natten varade denna vakt. fen mot morgonen blef Berenger inkallad i ojan. Den hårda, bittra striden var utämpad, några låvgsamma rosslingar antyde att lifvet var nära att fly, men det saaniska hånleendet var borta, den mätta hanen räcktes till försoning, ordet förlåtelse ndades fram och besvarades med en vänlig irsäkran om fullkomlig tillgift, ur djupet af ;erengers goda, ömmande hjerta. Annu en erdedels timma och Narcisse de Ribaumont id-de-Merle var död. Presten var blek ch såg trött och lväsen ut, mön ville ej öm