Aftonbladet – 1 december 1869, sida 1

Enligt löfte återkomma vi till frågan om reorganisationen af de Förenade rikenas konsulatväsende i England, som blitvit en fråga för dagen i följd af generalkonsul Totties afskedsansökan, hvarigenom ett tillfälle erbjudes, hvilket ej får försummas, till en länge önskad förändring. Det i de sista dagarne spridda ryktet, att regeringen skulle vara sinnad att släppa detta gynnande tillfälle ur händerna, måste vi betrakta såsom grundlöst, och den oro och harm, som deraf framkallats inom den kommersiella verlden, följaktligen såsom alldeles opåkallade. Hvad som mer än något annat verkat hämmande på våra förbindelser med England är det förhållandet, att Londons konsulsdistrikt under nära hundra år ej undergått någon omreglering, oaktadt den stora utveckling, handel och sjöfart på en så lång tid vunnit, och de förändringar i dessa näringsgrenars bedrifvande, som deraf oundvikligen följt. Af kommerserådet Flintbergs meddelanden (Anmärkpbigar till Sverges Rikes Sjölag; thlm, 1815, s. 411) om vårt äldre konsulatväsende inhemtar man nemligen, att hr Tottie i Mars 1815 blef anstäld i det embete, han ännu innehar, under alldeles samma vilkor som hans närmaste företrädare, Grill, hvilken i Augusti 1777 förordnades till konsuliStorbritannien och Irland. Detta förhållande, att nämnda stat utgör ett enda konsulsdistrikt, under hvilket samtliga hamnar lyda, oberoende af sin större eller mindre betydelse för vår sjöfart, har sedan dess oafbrutet fortfarit. Följden häraf har naturligtvis måst blifva, att bevakandet af våra handelsintressen i England, utom sjelfva London, uteslutande varit öfverlemnadt i utländingars händer, för hvilkas skicklighet och redbarhet man ej haft någon annan garanti, än den att de tillsatts af hr Tottie, som enligt äldre stadganden egt att förordna vice-konsuler. Hvilket utomordentligt inflytande generalkonsuln härigenom utöfvat på våra förbindelser med ogland, behöfver ej mer än antydas. Samtidigt ha andra stater låtit sig avgeläget vara att på ett med de kommersiella intressenas kraf öfverensstämmande sätt ombilda sitt konsulatväsende i England, såsom man närmare kan, erfara af den genom engelska utrikesdepartementet utgifna Foreign Office List, hvilken meddelar en utförlig förteckning ej blott öfver Englands på främmande orter anstälde, utan ock öfver andra makters diplomatiska och konsular-embetsmän i England. Af nämnda handbok finner man, att SvergeNorge är den enda af alla europeiska makter, som för närvarande blott har en generalkonsul i London och för öfrigt vice-konsuler i alla storbritanniska och irländska hamnar; eljest ha alla andra stater här upprättat talrika konsulsplatser, och derifrån göra ej ens sådane något undantag, hvilkas handelsintressen alls icke kunna med våra jemföras. Att nu äfven vår regering ämnar, vid den förestående ledigheten, dela Londons konsulsdistrikt och anställa konsuler i de hamnar, der behofvet så fordrar, anse vi för en så alldeles gifven sak, att vi ej här skola uppehålla oss med att påvisa den befallande nödvändigheten af en sådan åtgärd. Härmed är emellertid detta ämne ingalunda uttömdt, ja, ej ens dess hufvudsakliga sida berörd. En vigtigare fråga återstår, af hvilkens lösning utvecklingen af våra kommersiella, förbindelser med England för lång tid blir beroende. Inom den del af affärsverlden, som genom djupare insigter och öfvervägande bidrag till konsulatafgiften är berättigad att i denna sak representera handelsintressena, finns ej mer än en meniog derom att, såvida vårt konsulatväsende i England, under de särskilda förhållanden som der råda, skall kunna tillfredsställa handelns och sjöfartens nuvarande, billiga fordringar, äfven utom London konsulerna måste genom fast aflöning göras fullt oberoende af alla enskilda intressen och sättas i tillfälle att uteslutande egna sig åt det ansvarsfulla värf, dem åligger. Emellertid har ryktet för närvarande att förmäla. att regeringen skulle vara betänkt på att upprätta ett aflönadt generalkonsulat i London samt några icke förade konsulater i vissa andra. hamnar. Vi kunna ej ett enda ögonblick fästa tro till detta rykte, redan af det skäl att utrikesministern, som mer än någon bör ega en rik erfarenhet om vår handels tillstånd i Eogland och om de svårigheter, som derstädes hittills stått den i vägen, omöjligen kan antagas vilja samtfcka till ett sådant ordnande af denna vigtiga angelägenhet. Ingen har lifligare än vi förordat indragning af onödiga konsulsposter, liksom öfriga inskränkningar under tredje hufvadtiteln, men vi ha derför ej glömt vigten af de ändamål, som genom en duglig representation i utlandet kunde främjas, eller tillstyrkt att. för en Mindre besparings skull prisgifva stora, för hela landet vigtiga intressen. Lika visst som sparsamhets iakttagande i alla delar af budgeten är högeligen påkallad, lika visst kräfver ock den väl förstådda sparsamheten, att man ej undviker en kostnad som, i rätt tid använd, lofvar mångdubbel ersättning. Och detta anse vi vara händelsen med utgifterna för flere aflönade konsulater i England. Ehuru flere vära liggande exempel stå oss tilll buds, skola vi dock söka att från en allmännare synpunkt påvisa de förderfliga följderna af att anförtro bevakandet af vår handel och sjöfart på England, utom London, åt personer, som ej uteslutande egna sig åt detta värf. Hvad som vanligen anföres mot utländingars användande såsom konsuler, såsom deras obekanskap med vårt språk, lagstiftning och institutioner, är — ehuru visserligen ej utan vigt — dock af en underordnad betydelse, jemfördt med hvad i denna fråga är hufvudsak, nemligen kollisionen mellan det enskilda intresset och tjenstens kraf. Hur vidtförgrenad denna kollision är, hur den öfvar inflytande på det minsta som det största, kan väl ej vara obekant för någon, som haft tillfälle att vinna någon insigt i sjöfartens praktiska förhållanden. Oräkneliga äro de sätt, hvarpå en handelsidkande konsul kan till egen fördel missbruka sin ställning. Allt efter som det konvenerar hans privata affärer, har han i sin makt att lemna opåtaldt öfverträdelse af gällande traktater, att af egennytta uraktlåta att gifva skeppare, soim ej äro till honom konsignerade, nödiga upplysningar, att vilseleda främlingar med häncvn till fäödornagdandate lagstiftning OM