Rektor Siljeströms första föredrag om universitetsinrättningens ändamål, uppkomst och utveckling. (Forts. fr. gårdagsbl.) Sådan är bilden af det närvarande givilisationsarbetet, eller rättare, detta må anses såsom en skizz till en sådan bild. Det finnes inga konservativa längre, utropade någon, och den som hade detta yttrande visste kanhända icke hvilken stor sanning han uttalade, Han uttalade den endast i politisk mening, mena den har sin största betydelse i den allmänna mening, i hvilken jag tagit den, då den angifver ätt vi i sjelfva verket befinna oss i en PÅ civilisationsålder, en ny verldsordning, i hvilken, som sagdt,det progressiva tagit öfverhanden öfver det konservativa. Mången anser ingen lycka vara i denna förindring. Man säger; denpa oro, hyad medför den annat ar ulssnöje med det närvarrande och hvartill bäta anz dessa uppfinninvar, upptäckter, ofantliga framsteg, med hvilka man skryter, om menniskan göres missnöjd med det närvarande och endast ser till hvad som skall komma? Det är sannt att det icke finnes några konservativa, att vi alla stå på samma punkt eller yrka framåtvående; men om man i detta kan röra sig hastigare eller långsammare — och mången önskar litet hastigare fart än vi utveckla för närvarande — så tillåter jag mig tro att en sådan uppfattning visar, att map missförstått både tidens arbete och sjelfva lifvets ändamål. Allt lif är oro och utveckling. Endast stenen njuter hvilangs lycksalighet och gudomligheten, enligt en del filosofer, ehurp jag ej kan tro detta, och menniskans if särskildt måste oupphörligt framgå till något bättre. Det förhåller sig så som den romerska kejsaren sade, att den dag var förlorad då han icke gjort något godt, Så måste ock hvarje menniskas lit anses gå förJoradt, om hon icke fortgår i ipre utveckling. Det är endast i gratven hon bjudes på hvila, nej icke i grafven, ty först der börjar: