Aftonbladet – 30 november 1869, sida 2

en gång hade hon längtat att få strypa Narcisse, och hon var nära att säga: Tänk på att han ville mörda vårt barn —tänk på dina sår och din långa tångenskap. Mer hon hade icke tillbragt öfver tre år i Isak Gardons sällskap, utan att lära att det var syndigt att gifva efter för en sådan känsla af hat. Hon tvang sig till tystnad, men Berenger, som läste hennes tankar, sade: Tyst, tyst, min älskade! Gör icke detta hårdare för mig än det redan är. Jag skulle lika gerna gå till en döende orm, men det vore oförsvarligt att lemna bonom i ett sådant tillstånd, som det Osbert beskrifvit.n Berenger var alltför uppfylld af lycksalighet och segerfröjd, för att icke också vara varm och vek till sinnes, och då Osbert följde honom till den hydda der den sårade låg. hyste han knappt någon annan Xänsla än medlidande. Men mötet var plågsammare än han vänt t. Icke blott hade alla betjenter och uppassare flytt, utan plundrare hade kommit efter dem, ryckt bort täcket från sängen och släpat den döende derur. Bläblek, nästan naken, betäckt med blod, med öron och fingrar sönderslitna och afhuggna, för juvelringarnes skull, låg der den fordne lysande, veklige sprätten med tigerhjertat, ämrande och nästan medvetslös. — Men då ädden blifvit någorlunda ordnad och Berenger, med tillhjelp af Osbert, lyftat honom upp deri, lagt en kappa öfver honom och fuktat hans läppar med litet vin, slog han upp ögonen, dock blott för att utbryta; Ni här! som om jag icke hade nog af hån och smärtor ändå! Bort härifrån! Och han tillslöt ögonen åter, Jag ville försöka lindra era plågor, min kusin, sade Berenger. Svaret blef blott en ursinnig förbannelse öfver skrymteri, och Orden;