Aftonbladet – 30 november 1869, sida 1

ETISKA TR TS STOCKHOLM den 30 Nov. Vi upptogo i går till granskning de skäl hvilka af stadsfullmäktiges utskott och nämrder blifvit anförda för bibehållande af öfver ståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap samtliga nämnder och uttalade vår mening om underhaltigheten af dessa skäl. Denna fråga kan emellertid betraktas från en allmännare synpunkt än den enskilda kommunens, Frågan blir då, om det för staten, hvars tjenare öfverståthållaren är, kan vara nyttigt och ändamålsenligt att honom ålägges att personligen i första hand taga del i kommunalrepresentationens och dess fördel ningars behandling af de åt hvar och en af dem öfverlemnade ärender. Då, såsom vi i vår förra artikel anmärkt, det icke är kommunen, som begärt, att öfverståthållaren skulle erhålla dessa åligganden, utan regeringen, som af egen drift pålagt honom dem, så är det antagligen också vid betraktande af frågan från statens och regeringens synpunkt, som man skall lyckas finna de grunder för anordningen, hvilka vi förgäfves efterforskat uti hvad kommunens målsmän anfört. 7 Vi måste emellertid bekänna, att vi icke se oss i stånd att, från hvilken synpunkt vi än se saken, finna någon som helst hållbar grund för den nuvarande anordningen. Den innebär en sammanblandning af statsadministration och kommunalstyrelse, för att icke säga en inblandning af den förra i bvarje den senares minsta åtgärd, som strider mot den grundsats af sjelfstyrelse, hvarpå våra kommunallagar skulle vara grundade. Tvekade regeringen om de rätta gränsorna för det verksamhetsområde, som borde lemnas åt hufvadstadens kommunalstyrelse, bättre hade varit om den till en början satt dessa gränsor trängre, men inom desamma låtit de kommunala myndigheterna sköta sig sjelfva, än att i hvarje deras görande och låtande ställa dem under administrativ ledning. Säkert skulle fri verksamhet, om också inom en trängre krets, snart hafva hos kommunens förtroendemän utbildat förmågan, att omhändertagal mer och mer af dess angelägenheter, medan i stället den af regeringen vidtagna anordning redan efter blott sex ärs tillämpniog, låter en kommunalrepresentation, som började med bättre ansatser, framvisa det föga upplyftande skådespelet af en myndighet, som ger sig sjelf vitsorden att enhet och samverkan, skyndsamhet och ändamålsenlig behandling af ärendena, allt har möjliggjorts och verkliggjorts, endast genom öfverståthållarens sjelfskrifoa ordförandeskap. Om emellertid den ifrågavarande anordningen icke kan fördelaktigt bedömmas hvarken från kommunens sida eller från den ståndpunkt regeringen, såsom bemödande sig om den kommunala sjelfstyrelsens framgång, efter vårt sätt att se saken, bordt intaga, månne den tager sig bättre ut, om man afser den ställning öfverståthållaren och hans embete derigenom erhållit? Antingen fallgör öfverståthållaren de åligganden, som atfölja de honom hos stadsfullmäktige och deras fördelningar uppdragne, tillsammans åtta ordförandebefattningar, eller gör han deticke. I sednare fallet torde få anses obestridligt, att han icke i dessa befattningar gör någon nytta, men det äri sjelfva verket lika gitvet och klart att han gör skada, då han inför mer eller mindre talrika församlingar af kommunens medlemmar visar sig försumma sitt embetes pligter. Vi antaga derför vida hellre, att han nitiskt fullgör alla sina åligganden. Han skall då i hvarje utskott eller nämnd eller afdelning af nämnd följa hvarje ärendes behandling från början till slut. Han skall deltaga i öfverläggningare, får ej rösta om besluten, men skall framställa propositionerne och i öfrigt fullgöra en ordförandes pligter. Allt detta hindrar icke att besluten kunna fattas i strid mot hans under öfverläggningarne uttalade åsigt. Besvär anföras och det är nå han, som skall pröfva om beslutet bör gillas emot hans åsigt, eller om denna skall af honom sjelf förklaras riktigare. Det bör anses ursäktligt om hvarken klagande eller förklarande kunna inse att den å embetets vägnar pröfvande är rätt opartisk. Och dock kan man tänka sig ännu betänkligare fall. Om t. ex. öfverståthållaren under diskussionen uttalar sig för den mening, som hos stadsfullmäktige segrar, men sedermera, vid närmare öfvervägande och pröfning af besvär emot beslutet, finner sig nödsakad att upphäfva det. Lika litet nu, som i förra fallet, fullt opartisk, har han derjemte i utöfningen af sitt embete och handläggning af samma ärende hyllat än en mening, än den motsatta. Och man må ej invända att detta icke kan hända, ty värre än det har händt. Vi böra tilläfventyrs ej förbigå ett sätt att betrakta denna sak, som vi helst skulle önskat icke ha kunnat på allvar sättas ifråga. Under diskussionen i Andra kammaren i anledning af baron Liljencrantz motion, om upphörande af öfverståtbållarens ordförandeskap hosstadsfollmäktige skall blifvit yttradt, natt dat wnra förkAminranda för Kfvarctathaäl..