Aftonbladet – 29 november 1869, sida 2

nades dörren i afplankningen, kapten Falsonnets ena öga stod alldeles stilla af förundran och under bans grå mustascher. dunlrade från af vrede darrande läppar, ett: ,comment! som kunnat väcka de döda. Var väl detta Esperavce, den mest oförvitliga af prestdöttrar och enkor? Kapteen vlef utom sig. Huru, min fru, detta så snart er gode faler kommit i jorden? Jag trodde att det anns åtminstone ex qvinna, som man kunde ita på, men det ser ut som om våra sårade skulle få sköta sig sjelfva. Hon rodnade, men satt qvar på sin plats och Berenger skrek af alla krafter: Hon är min hustru, herre! — min hustru, som jag så länge sökt! Det får bero på fru hertiginnans välbeag, sade kaptenen. Den unga enkan är hennes beskydd och skall skickas till henne, så snart denna canaille blifvit bortkörd. Gå ill era rum, madamel Jag är hernes man! ropade Berenger. Vi hafva varit gifta i sexton år. Sexton? Jag vet icke huru stor hemgift hon har, och det beror i alla fall på fru hertiginnan, i fall ni är dåraktig nog att mena något allvarsamt med edra ord. Nej, nej, mademoöisel!e, jag har icke tid med dyikt skräp. Följ mig, herre, och se om det är sannt som utpnsterna inberättat. Och dermed tog han Berenger under armen och förde honom bort, under..vägen språkande om salig amiralen som alltid sade att för mycken noggrannhet i fält vore farlig, ty af ett ungt helgon blir en gammal djefvu!s. Men detta, sade han, var förbjuden jagt, ty han stod i ansvar för denna unga qvinna; som fru hertiginnan anfört ott honom. Berenger, som aldrig lyckats få kapvenen att böra vågot svm han itke viseto