Aftonbladet – 29 november 1869, sida 2

att hans lilla svägerska och sjukvårdarinna i sjelfva verket var en förnäm hofdam. Berenger kom snart dit upp, medförande sin fosterbroder Osbert, som, ehuri ännu mager och blek, dock på dessa dagar nästan helt och hållet återvunnit sina krafter och åtföljt armen i hopp att träffa henne. Den trogne tjenaren var ötverlycklig af att tå återse sin herres gemål, och började genast göra sig nyttig genom att afhjelpa den oordning, hvari hennes gäster lemnat bennes våning. Ordningen var knappast återstäld, förrän steg genljödo i trappan, dörren öppnades och kapten Falconnets grofva röst hördes yttra: Den här vägen, eders nåd, den här vägen sire. Detta var första gången baronessan de Ribaumont hemma hos sig mottog främmande. Hon stod sjelf vid det mörka valnötsbordet, der hon böll på att stärka och vecka Berengers enda ringkrage, medan uader hevnes ötverinseende, de glada lekkamraterna, Philip och Rayonette, sköljde rädisor, eller låtsade skölja dem i en stor träskäl. Berenger försökte samla sina tankar, för att skrifva till hemmet de goda nyheter han med en särskild budbärare skulle skicka till sin morfader. Piilip var klädd i något, som var mycket likt en prestrock; Eaustacie bar sin släta, hvita mössa och lilla riogkrage, och sin groiva svarta yileklädning; utom den stol, hvari Philip satt och som man bad honom behålla, fanns blott en dylik, ett par trebenta pallar och en bänk, Men fru de Ribaumont förstod att finoa sig i alla omständigheter. Något mera bee hagfullt, artigt, förnämt och så utan minsta förlägenhet, än hennes helsnivg och hennes mottagande af den unge konungens artigheter kunde icke tänkas. Forts.)