Aftonbladet – 29 november 1869, sida 2

förut, opphbörde att spjerna mot udden och lät sig utan motstånd töras uppför spiraltrappan i kyrktornet, tills de slutligen nådde det lilla fyrkantiga taket, der hertigliga baneret var planteradt. Derifrån hade man den herrligaste utsigt öfver Biscayaviken på ena sidan och bergskedjorna och kuilarne uppåt landet på andra sidan. Skildtvakten som stod deruppe, pekade utan ett ord mot norr, der på samma väg som Berenger kommit, höjde sig ett dammoln, hvarur då och då blixtrade någonting blankt mot den uppgående solens strålar. Hvad detta betydde var föga tvifvel underkastadt, och Berenger läste sina morgonböner der uppe. tyst med hopknäppta händer och varma tacksägelser i hjertat, under det han betraktade de blanka spjut och hjelmar, com allt tydligare visade sig, tills ändtligen det Bourbonska baneret blef synligt. Fienden bade också blifvit uppmärksam och utsände spejare. De redo upp till toppen af värmäste kulle, derpå vände de om och en af dem lät sin häst simma öfver floden för att vinna tid. Strax derefter blef stor rörelse i lägret; soldater sprungo ut och in i tälten, likt myror, hvilkas stack blifvit rubbad; hästar spändes för kanouvagnarne, tält nedtogos och det var tydligt att belägringen skulle upphätvas. Kepten Falconnet gjorde sin bundsförvandt den äran, att rådfråga honom om han ansäg det lämpligt, att göra ett utfall och försöka taga någon af fiendens kanoner. Men Berevger inskränkte sig till att endast jakande buga vid alla de pro och con, den he derlige kaptenen uppräknade, innan han till slut förklarade, att garnisonen härtill var alltför mycket decimerad, och att herr h :tisen skuile föredraga att finna densan ma 4 gud ordning uppställd för att emuttaga hu