Hrr J. Jolin och F. Hodell ha begärt plats för följande tillkännagifvanden: Uttröttad af tidt och ofta framkaåstade insinuationer, att jag i en och annan tidning skulle under en följd af år i all hemlighet ha författat teaterrecensioner, derunder förgätande den grannlagenbetskänsla, som borde ha bjudit mig att, såsom sjelf scenisk artist och dramatisk författare, icke uppträda i egenskap af domare öfver kamrater och medtäflande auktorer, hade jag, medveten om min fullkomliga oskuld i detta fell, nästan varit betänkt på att genom upplysande intyg från vederbörande tidningsredaktioner göra ett slut på alla slika förnärmande anspelningar, då jag i dessa dagar plötsligen fick ökad anledning till ett sådant steg genom det skamfulla rykte, som Opererat dels i anonyma bref till en af k. teaterns förnämsta sujetter, dels i mundtliga meddelanden, och hvilket rykte fått ett sken af sanning genom oförsigtiga yttranden af en framstående litteratör, hvilken dock — såsom det synes af nedanföljande förklariog — härvidlag handlat endast under obetänksam glömska af tungans rätta bruk och ej af illvilja. Det sanningslösa ryktet angifver nemligen mig såsom författare till de gemena, om den afskyvärdaste cynism vittnande skämtartiklar, hvilka, smutsigt berörande en aktningsvärd artist vid k. teatern, tidtals stått att läsa i tidningen Söndagsnisse. Då detta för min enskilda person och mitt författarenamn så kränkande rykte, först helt sakta satt i gång, nu fätt en rullande fart genom vissa personers intresse för allt, som stöter på skandal, anser jag det för en pligt att mot mig sjelf, mina förra kamrater, det könstinstitut jag tillhört, och framför allt mot den publik, på hvars sympatier jag baft så otvetydiga bevis, att på det kraftigaste uppträda med protest mot detta och alla liknande lösa och lömska rykten rörande mitt författareskap, i det jag på ära och tro förklarar dels att jag i tidningen Söndagsnisse oldrig författat en enda rad, och dels att jag af nyss anförda gravnlagenhetsskäl icke heller i andra tidningar hittills skrifvit någonting, som kan kallas teaterkritik, utan ba alla mina skizzer eller uppsatser, hvilka nästan uteslutande. varit af belletristisk art, undertecknats med mitt namn-eller en af mina psevdonymer. Till ytterligare bestyrkande af denna min förklaring har jag af cheferna för de tidningsredaktioner, hos hvilka jag förmodats vara bemlig medarbetare, erhållit de fullständigaste intyg om min skuldlöshet i detta fall, och hvilka intyg, såsom en sorts frejdebevis fortfarande i min ego, delgifvits dem, som närmast varit i frågan intresserade. Till undvikande af laga åtal mot den eller dem, som i mer eller mindre god afsigt fortskaffat eller bädanefter fortskaffa ofvannämnda ärekränkande och fullkomligt sanningslösa rykte rörande Johan Jolin såsom de smutsiga Söndagsnisseartiklarnes. författare, har jag efter någon tvekan vidtagit åtgärden att publicera denna förklaring, och derigenom — såvidt på mig sjelf beror — sätta en damm för det flödande förtalet, Stockholm den 25 November 1869. Johan Jolin. På begäran af hr Joh. Jolin och för att, genom anlitande-af offentligheten, skänka honom. all den upprättelse, dermed kan vinnas, får jag förklara att jag, efter att i ett samqväm bafva blifvit, ohemult nog, beskylld fö vara författare till en i tidningen Söndags-Nisse införd, emot en af kungliga dramatiska scenens artister riktad artikel, md rubrik: Också en strike — att jag, stödjande mig på min sagesman, yttrat, det jag hört sägas,