han söker åt mer än ett håll bearbeta det dramatiska fältet. Stycket är en särdeles täck genremålning, visserligen stötande litet på en storm i ett glas vatten, men rikt utrostadt med innerliga och vackra drag af familjeömhet och trobjertenhet. En eller annan upprepniog kunde dock, utan skada för !det hela, varit borta. Det ypperliga återgifvandet af fru Monikas och fröken Sallys roller, i hvilken fruarne Almlöf och Kinmansson öfverträffa sig sjelfva, har i hög grad bidragit att försäkra styckets framgång. Fru Almlöf ger en obeskrifligt klar och anslående bild af denna praktiska och skarpa, men ändå så bjertegoda och veka fru Monika, som styr och ställer om allt, men vid första motgång för hennes älskade systerson är utom sig af sorg. Ett säkert spel måste ovilkorligen hänföra åskådaren, och det gör så äfven i visst mått. Frau Kinmansons Sally, med sitt litet gråtmilda, en smula löjliga, men. ändå så älskliga väsen, fullständigar förträffligt fra Monikas bild; och den gamle Al4en, hr K. Almlöf, med sitt-tafatta frieri, hör, som klippt och skuren, tillsammans med systrarna. De öfriga äro riter bifigurer, men framställas på det hela ganska omsorgsfullt, äfven om man kunde önska unge hr Axel (hr Hellander) något mer kraft och hurtighet och hans älskade Malin ffröken Rylander) litet mer värme mot sin utvalde. En särskild mention förtjenar scenens anordning, som ger en bakgrund af liflig natursanning åt den lilla vänliga handlingen.