rades vid 192-1 den i M bylånga ing, derifrån några raska karlar utgiogö och bergade passage: frn hvarefter jakten inbogserades i Mörbylångå amn, — Lyckad jagt. Enligt meddelande till Jönköpingsposten skötos den 15 dennes i Svenarums socken at böss-smeden Lindbörg på Hultabro och ynglingen Lagerqvist i Hesselsås en varglo; en räf och 3 harar allt för en enda hund. i aan rosen nd Dramatiska teatern: En fö. — Rosa och Rosita. — Evas systrar. Artighet skadar aldrig, isynnerhet ärtighet mot det fordom s. k. täcka könet; det är en sanning som äfven vår koogl: teaterdirektion för tillfället tagit ad notam, och hvars gyllene frukter icke heiler låtit vänta på sig, i thy att de ofvan nämnda styckena goda hus, äfo neriligen allesammans mer eller mindre artiga apoteoser af qvialigt behag och qvinlig älskvärdhet, måhända något ensidiga häri, men i alla fall at intresse. huru en qvinna, äfven i ålderns dar, förmår väcka så mycken aktning och sympati hos en ung roug utan bögre syften, att han begynner fatta tycke för det lif, han är nära att göra sig qvitt, och hysa vördnad för qvinnan, som han hittlils endast betraktat som en lekboll för mannens begär. Det kan ej nekas att utvecklingen af den intrig, hvarigenom denna omvändelse åstadkorumes, kar väl mycket af. dr 2 vi i vår barndom brukade med andra ord, att appars Men dialogen har, i mycket fint och äls åhöraren kommer äskåd. dertill kommer att stycket g så kan man till och med iyck under en följd af qvällar gått för särdeles heten till dess upptagande. Fru Kinmanson som den åldriga föen utvecklar i sanning så mycken qvinlig älskvärdhet, utan att ett ögonblick Irångå gummans uttryckssätt och hällniog, att vi uppriktigt må erkänna, att hon häri öfverträffat äfven deras förväntan som i Hvem är kon? hade tillfälle att se henligen vara frestad att önska, det förvandlingen i slutet ej försigginge, för att få bevara intrycket af den åldrigas grace orubbad. Hon biträdes högst förtjenstfullt af hr Fredrikson, hvars grefve Henri är en ny upplaga af de unge lefnadströtte män, denne skådespelare skapat på vår scen. Fraugois har äfven fått en de båda andra vuxen framställare i hr K. Almlöf, som med sin vanliga skarpt realistiska konst ger oss en liten i minsta detalj lyckad bild ar åttioåringens godmodiga skröplighet. Mindre värde som dramatisk produkt eger följande stycke, Rosa och Rosita, af onämnd dansk författare, hvilket för öfrigt är en orätt, velat anse som ett karakteristiskt kännetecken för dansk konst öfverhufvud, ehuru det hos de bättre af folkets diktare och konstnärer endast qvarstår som ett drag af älskvärd naivite och pratsamhet. Intrigen är lika enkel som känd, hvarför vi kunna förbigå den. Utförandet är särdeles jemnt och godt på alla hävder. I främsta rummet ådrager sig naturligtvis fröken Lindqvist uppmärksambeten såsom fru Hwassers efterträderska skådespelerskan för närvarande befinner sigidet för hvarje konstnär oundvikliga genomgångsskede, som vi skulle vilja kalla imitationstiden. Denna infaller vanligtvis efter de första lyckade försöken. Den unge känner inom sig att han bör kunna åstadkomma något godt och utmärkt, men han eger ej ännu till sitt förfogande hela den mångskiftande teknik, alla dessa konstens hemligheter, dem först ett längre träget studium förmår skänka. Hvad är då naturligare än att tillegna sig ett redan färdigbildadt maner, en redan utärbetad skola? Så tror den begynnande konstnären sig lättast nå sitt mål, framställningen af det sköna. Först en djupare erfarenhet lär honom, i fall han är en äkta konstnärssjäl, att detta dock icke var vägen, emedan ursprunglighet är ett lika oeftergifligt vilkör för konstalstring som färdighet och god skola. Och då begynner först den strid mellan begäret att vinpa lättköpta segrar och hoppet att ernå varaktiga sådana, hvilken småningom utdanar den verklige konstnären. Förloppet af denna strid kan vara kortare eller längre, utfalla bättre eller sämre; visst är att ban alltid renar och höjer konstnoärsmedvetandet, att han utgör den skärseld, ur hvilken det sanna sköna framgår. Fröken Lindqvists framställninga f Rosita låter emellertid hoppas, att hennes imitationstid skall bli af kort varaktighet, och att hon skall bära den bästa frukt. Äfven midt uppe i den onekliga efterbildningen af fru Hvassers teknik spårar nemligen den öfvade betraktaren dessa tecken till en gryende sjelfständighet som sällan bedraga; och framför allt uppbäres spelet af denna värme och kraft, som äfven under imitationens slöja aldrig förfela att göra ett godt intryck. Stycket uppbäres i-öfrigt värdigt af de medspelande. Hr La-! gerqvist och fru Wennbom excellera som det trefliga grosshandlarparet, och fröken Björklund löser med smak och måtta sin ej alldeles otacksamma uppgift som Rosa. Hr Grip, hvars debutroll på denna scen Emil är, om vi ej bedraga öss, rör sig kanske något för mycket, men är lifvad och innei sin roll; och äfvaa br Hellander, som med framgång sökt upparbeta sin något späda stämma till större kraft, fyller sin plats ej illa. Evas systrar, en 8. k. interiör i en akt, härrör från samme författare, hvilken förlidet spelår med så mycken framgång debuterade som dramatiker med En krona och visar att Octave Feuillets lilla stycke, En föe, vill visa, nes spel i en åldrig roll. Man skulle sannergammal bekant. — Det lider väl mycket af. det pjoller som man, kanske ej så alldeles i Rositas roll. Det är påtagligt, att den unga ij