Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

hessa. Isak hade börjat känna sig bättre och begynt undervisa barnen i den lilla församlingen, men småningom föll detta arbete mer och mer på Eustacies lott och, som hon ärligt bekände, derigenom lärde hon mer än hon någonsin kunde förut. Småningom försämrades emellertid Gardons helsa, och då guisarderna hotade med anfall, var det omöjligt att tänka på att föra honom bort. Eustacie kunde väl hafva rest till Quinet, men derom ville hon ej höra talas. Hon tog genast alla qvinnorna under sitt befäl, lärde dem bvad hon sjelf visste af konsten att förbinda och sköta de sårade och att samla och förvara förråder ar lifsmedel. Troligen hade bon då icke varit så törsigtig som vanligt, utan blifvit sedd af någon — kanske af den italienske krämaren — som underrättat Narcisse om hennes tillflyktsort. )mkring sex veckor hade förflutit sedan första anfallet på Pont-de-Dronne, och under denna tid hade Gardon med stora steg nalkats sin graf.... Han dog som han lefvat, en mild och tålig herde, trogen sin icke så starkt utpräglade kalvinistiska lära, men full af frid och fröjd, och viss på att han slöt sina ögon i dödens mörker, blott för att åter uppslå dem i ett evigt ljus, der inga moln, inga strider skulle fördunkla