Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

nn den månbelysta klostergården och sade till soldaten: Ni är säker på att han var osårad? Min Eustacie, sade Berenger och närmade sig, vi mötas i allvarliga ögonblick ! Den lättnad hon erfor vid att, efter dagens oro och längtan, till sluts finna honom räddad från all fara, och framför allt den fordna klangen i hans röst och ömbheten deri, kom henne att med verklig värma och glädje ila emot honom och utropa: Det är du! Då är allt godt. Godt och Huffigt, ma mie, min högtälskade sade han, slog sin arm omkrin henne och drog henne till sitt bröst. Hon latade sitt hufvud mot hans axel och hviskade: Nu vet jag det! Du är densamme! Ack, vänta, vänta, tillade hon, då han tog ett steg framåt: de stodo i den mörka kloster gången och hon lade armen om hans hals; ;vänta ett ögonblick ännu — så här känner jag att jag har dig åter — den samme — min egen! Min stackars älskling, sade Berenger nästa ögonblick, du måste lära dig öfverse våde med mitt utseende och mitt tal, ty jaj H ändå till slut blott en ärrig, ful gubbe, ma 18 Nej, nej., sade hon och tryckte honom indå varmare i sin famn, nej, jag älskar dig edan mera än förr — dubbelt — tredubbelt — tusen gånger mera. De voro blott så dyrara dessa ögonblick, de Jäto alla de långa ren på en gång blifva till intet. Men kom u till den lilla och till din broder. Den lilla hade redan hört dem och sprang mot dem, men stannade vid åsynen af främngen, som följde hennes modeF (Forts.)