Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

inträdde och afbröt striden, då gamle Fal Iconnet kom för att aflösa honom, tackad honom för det tappra försvaret, och spådd att senast innan följande dags afton her hertigen skulle sända förstärkningar, såvid: han ej blef hindrad genom någon dårskap a den der pojken Navarra. Alltför lycklig för att känna någon trötthet började Berenger berätta för kommendanten om sin återfunna maka, men det enda svar han fick var; Hopp.. ja, ja, jag hoppas också det bästa, och han märkte att den obetydliga svårighet i uttalet som ännu och beständigt vidlådde hans tal, gjorde det mycket svårare för den döfve kommendanten att förstå honom än andra. Ej heter hade han lust att för hela lägret utskrika hvad som ännu var en för ny och helig glädje att delas af alla; han beslöt sig derför att vänta med sina meddelanden, tryckte kapten Falceonnets hand och skyndade till fästningen så fort han blef aflöst. Det var nästan mörkt, ehuru månan just höjde sig öfver synkretsens rand, men i pelargången omkring klostergården lyste det röda skenet af en fackla på en stålhjelm och en hvit mössa, och han hörde den röst han så högt älskade säga: Det är förbi! Jag kan ingenting göra mer. Det vore bäst att straxt och i all tysthet gräfva hans graf här ute — det skall ej så mycket nedslå de andras mod: Renaud! Armand! Kom hit. Han stannade ett ögonblick osedd i skugsan medan hon tillslöt den döde soldatens ögon, kväböjde och läste ett Fader vår, på ranska och ej på latin, öfver honom. Var detta den qvinna han fordom sett dansa i konungasalen?Då hon steg upp gick hon ram till en pelare, såg längtande bort ötver