Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

nan hon kunde lära. sig att han var den. samme som förr, ehuru hon visserligen trodde det. Hennes hand låg kall och darrande hans, men han var alltför uppfylld af onämnbar sällbet och glädje för att tänka på något annat än den modiga kärlek som trotsat faran för att komma till honom, och han var fullkomligt lycklig och belåten, att då några trumpetstötar bland fienden antydde ett nytt anfall, få trycka en kyss på hennes hand och säga, i det hans stora mörkblå ögon blixt rade Gud gifve att vi få återse hvarandra i afton! Farväl min förlorade och återfunna! Jag kämpar nu som de som hatva något att kämpa för.o -Han fick ej lemna sin post; men han följde henne med blickar, som aldrig kunde mättas, då hon gick tillbaka öfver bryggan. All hans hänförelse och den kraft, som föddes deraf, behöfdes sannerligen också för att uppges hålla den lilla besättningens mad, under denna rysliga eftermiddag. Fienden tycktes hafva beslutit att taga fästningen med storm innan den kunde hinna undsättas, och störmningen förnyades åter och åter med tilltagande härtiohet. De belägrades mod sjönk vid åsynen af denna ihärdighet och verknvingarne at det grofva artilleri som nu riktade sina skott mot tornet, och biskeligt förfärade af möjHyheten att få bryggan förstörd, skulle de helst velat öfvergifva sitt toro ech stänga sig inne i sjelfva fästningen. Men Berenger ar öfverallt, befallde, uppmuntrade, hänförde, lifvade madet genom kloka anordringar, vaun beundran och lockade till efterföljd genom djerfva och skickliga vapenbragder och ett mod, födt af öfversvinnelig sälls het och af tanken på att han försvarade de käraste hag egde på Jorden. Han unnade sig ej ett ögonblicks hvila, tills skymningen