Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

Hon tog ett bröd eh en kruka soppa, oc! med den sednare på sitt stolta, sköna hulf. vud, gick hon med elastiska och dock fasts steg i spetsen för qvinnorna, som följde henne med ett slags vidskeplig vördnad, TI sjelfvs verket var faran att passera den af höga bröstvärn skyddade bryggan icke mycket stor, och hon var i en alltför hänryckt och upprörd sinnesstämning för att frukta något af det på sätt och vis lifvande ljudet af stridsbullret. Dessutom hade nu inträdt ett slags uppehåll i striden, som rasat ursinnigt alltsedan förstärkningarnes ankomst och den höge officerens fall, den som Berengers kula sträckte till marken. Antingen var fienden också sysselsatt med middagsspisningen, eller med att uttänka något nytt anfallssätt, och då qvinaorna närmade sig, störtade en högväxt, hlek. guldskäggig riddare fram ur tornhvalfvet och ropade hbänryckt: Min älskade! min modiga maka!detta för mig och han. lyftade krukan från hennes hufvud och tog hennes hand i sin, som var af kött och blod visserligen, men dock försvann i ett ögonblick den rosenkindade, guldlockiga ynglingen hon drömt sig, försvann med ett stygn af smärta, och hon såg blott längtansfullt, men allvarsamt och undrande upp på honom, i stället för att uttala det kära namnet, som hon så länge hviskat blott i sitt hjerta. Dyrasten, sade han, det är i sanning oskattbart för mig att ännu en gång få fröjda mina ögon af din åsyn. Men du får icke dröja här. De skurkarne derborta kunna vär som helst åter löpa till storms. Hon hade tänkt sig skola yrka på att få saänma:qvar hos honom och dela hans fara. Hade hon varit för sig sjelf, kunde hon ej stått derifrån, men detta var ju en främing, hvars anspråk litet skrämde henne, i