Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

edigt hufvud bland alla i borgen, hon fick icke ett ögonblicks ro för att tänka på det under hon sett. Flera sårade hemfördes alltjemt och alla berättade underbara ting om bhertigens engelsman, om djerfva dater och modiga bedrifter, som kommo hennes hjerta att slå af hänryckning, blott för att i nästa minut sammanpressas af ångest vid tanken på att hon låtit honom gå tillbaka till striden, ja, kanske till döden, utan ett enda ord af kärlek, icke ens af igenkännande. Hon änkte sig honom som den guldbårige yngingen, som kom till den kungliga borgen med anspråk på att kalla henne sin maka, och hennes längtan att få vara vid hans sida och säga honom att hon nu var hans, evigt och föränderligt växte oupphörligt. Slutligen hågkom bon med glädie nödvändigheten att örse försvararne med lifsmedel, och under ett ;gonblicks uppehåll i omsorgerna om de såade, skyndade hon till det gamia, runda kloterköket, der hon fann den lame kocken fåt upphbiudande all sin förmåga, för att fvertala en hop förskrämda qvinnor att bära niddagsmat till besättningen i tornet på brygan. Gif hit, sade hon. Min man är också ler! Jag kommer för att hemta hans middag., Bondqvinnorna sågo på hvarandra och hvikade sinsemellan, som om de trott att, för tt öka deras bekymmer, Vär fru af Hopet också af sorg förlorat förståndet. En ller par, som i tysthet vidblifvit sin gamla ro, anmärkte till och med att detta var ett traff för det man vanhelgat ett sådant namn, om det man gifvit henne, och hvarmed hon : ckså sjelf alltid yttrat mycket missnöje. Min man har uppsökt mig här, sade Eus acia och såg sig omkring med: strålande) gon. Låt oss vara modiga hustrur och icke e ita våra män lida hunpger. l