Aftonbladet – 26 november 1869, sida 1

utför jordvallen, dit hon ofta fått åtfölja tvätterskor och vattenhemterskor, och sett blommorna växa; och nu utbrast hon förtjust: Här, här är er tisane och alla blommorna uti, som jag plockade. Låt mig få hjelpa er att äta dem. Ah! du ljufva barn! sade Philip rörd, huru skulle jag kunna förtära dem! För dessa — för dessa!, stammade han med tårfyllda ögon. Ack låt mig kyssa hennes kind, madame; hon var mig kär från första ögonblicket. IHon är så lik min lilla syster — min och Berengers syster. Hvad, du lilla. ilskade elfva, skulle du våga lifvet för m atan att veta huru nära du stod mig? Hvad, nåste jag äta din soppa? Säg att du håller Me mig, då. Men dörren till kyrkan slogs upp och deritifrån ropades: Madanme, flera sårade! Från norra poren Detta tillägg skar Eustacie i hjertat och om henne i ett ögonblick att inse att hon j mera var enka, utan hustru. Hon vände ig om mot Philip, räckte honom handen och ade med darrande, upprörd stämma : Mon fröre, förlåt mig. Jag vet knappt vad jag säger, och han skall säkert till sluts inna mig bien mechante ännu. Och då Philip betäckte hennes h.nd med ;yssar och höll den fast, tillade hon: Jag måste gå; de stackars sårade behöfva nig. När jag kan, skall jag komma tillaka Låt mig blott få behålla den lilla här, önföll Philip; det är som att redan vara emma, bara att se på henne. Och när Eustacie nästa gång såg in ikoet, hade båda två fallit i en djup sömn. Hon, stackars liten, den enda dvinna med