Aftonbladet – 25 november 1869, sida 3

e Rättegångsoch Pollssaker. Affärsrörelse. Å rtådhusrättens femte afdelning förevar i dag till fortsatt behandling af handlanden David Kallberg inståmda målet mot poliskommissarien Cederborg, deri yrkas ansvar mot Cederborg enligt 25 kap. 16 strafflagen för det denne genom en till poliskammaren lemnad rapport, enligt kärandens förmenande, skulle om honom utspridt förklenliga rykten. Hr Cederborg framställde fråga huruvida kärandens tillstädesvarande ombud ville afstå från att fortfarande föra br Kallbergs talan i målet, tillkännagifvande Cederborg att han i motsatt fall ämnade utsträcka sin rekonventionstalan äfven mot ombudet. Till svar härå lemnade ombudet en skrift, hvari stämningspåståendet till alla delar vidhölls. Hr OCederborg meddelade att hr Kallberg, förutom de varor han förut erhållit, nu äfven reqvirerat och erhållit ett parti bandskar till värde at 81 rdr samt att totalbeloppet för af de förr omnämnda personerna bekomna varor numera uppginge till 4953 rår, hvarjemte hr Cederborg, med afseende på ett af ombudet förut fäldt yttrande att Kallberg i sina affärer gjort hvar man rätt, upplyste att han för ej längesedan blifvit lagsökt, men befunnits sakna tillgång, och, då han derefter skulle bysättas, aflagt fattigdomsed. Ombudet meddelade åter att hans hufvudman dref ganska stor kommissionshandel och mottager varor i hvarje vecka, något som hr Cederborg ej ville bestrida. Hr Cederborg begärde och erhöll 3 dagars uppskof för att iunkomma med slutförklaring. — En lönande industri. Göteborg den 24 Nov. Allt som oftast äro personer instämda till poliskammaren att ansvara för det de olofligen utminuterat eller försålt bränvin och annan spirituosa, men oftast bruka dessa lagbrytare tillvägagå på sådant sätt att något ansvar å dem icke kan ådömas. Till i måndags var nykterbetsvärdshusidkaren C. J. Hagberg i Majorna inkallad att ansvara för det han uti sin lokal låtit sina spisgäster, hufvudsakligen bestående af stufvare, under en längre tid förtära bränvin, som han förskaffat dem. Denne bränvinsförsäljning hade bedrifvits på ett högst egendomligt sätt. Mellan Hagberg och stufveriförmännen hade ett tyst aftal träffats att om desse senare vid hvarje veckoliqvid från arbetarnes aflöning afdroge ett motsvarande belopp, skulle Hagberg förskottera dem penningar till bränvin. Då ru arbetarne ville ha sig en sup till maten gingo de endast till Hagberg och fingo af honom ett slags anvisningar å olika valörer från 20 till 80 öre, och med dessa värdepapper skickades nu någon af arbetarne till närmaste krog, der de mot desammas aflemnande, hvilka på ort och ställe gingo som klingande mynt, erhöllo en motsvarande qvantitet bränvin. Vanligen utdracks alltsammans i Iagbergs lokal, som beredvilligt lemnade kaffekoppar eller andra kärl för detta ändamål samt förde en ordentlig bok öfver huru mycket bränvin hvar och en förtärde. Allt detta kunde möjligen varit gjordt af ett godt och hjelpsamt hjerta å Hagbergs sida, men deremot torde det vara åtskilligt att anmärka vid liqvidationen. Då denna skedde hvarje vecka fingo nemligen arbetarne till Hagberg erlägga en liten provision för hans bjelpsamhet, eller för hvarje liten lapp å 20 öre 3 öre och å 80 öre 12 öre, hvilket efter vår uträkning utgör en ränta af omkring 780 proc. om året. En så lönande affär kunde naturligtvis icke undgå att blifva uppmärksammad af afundsamma menniskor, hvilka väl tyckte att, det var för beqvämt för Hagberp att sälunda förtjena penningar utan att sjelf behöfva släppa ut några kontanter i rörelsen och följaktligen ansågo, att det tillkom polisen att göra en liten revidering i Hagbergs räkenskuper. Då målet i måndags påropades hade Hagberg personligen inställt sig, åtföljd af f. föngelsedirektören, sakföraren C. O. Moliberg som rättegångsbiträde. Denne bestred angifvelsen, förklarande att då spisgästerna ville låna penningar af Hagberg, utan att uppgifva hvartill de ämnade använda dem, lemnade H., i brist af kontanter, sådana lappar som ofvan omnämnts. Huru dessa lappar sedermera användes hade H. ingen kännedom om, isynnerhet som kontanta penningar äfven kunde bekommas å dem. Åtskilliga af de inkallade vittnena intygade dock att lapparne varit afsedda endast till bränvin, och hade ingen af dem någonsin erhållit någon annan vara å lapparne, hvilket de heller aldrig försökt att göra. För ytterligare vittnens hörande blef målet uppskjutet till den 6 nästk. December. (G.-P.)