ta OFAnRINACD, aLllllOStvnde fOofena hiA LM ch upp af andra ordningen, för att kunna väga ågot i verlden och bibehålla sin sjelfstänlighet. Det är ej fråga om att två af deas små folk skulle uppsluka det tredje, och ie farhågor, som af några ensidiga patrioter detta hänseende uttalats, synas oss mycket Illa grundade. Sverge, ehuru starkare än Norge, har inralunda uppslukat det, sedan dessa båda länler äro förenade under en furste; Norge har ullkomligt bibehållit sin avtonomi; och hvad om ej skett emellan två skall af ännu starare skäl omöjligt kunna ske emellan tre, selan Danmark ingått i unionen. Två af de re skulle alltid kunna förena sig för att binIra den tredje att erhålla öfverväldet. Frågan gäller således en mångfaldig fedeation inåt, en fast enhet utåt. Genom hvilka medel skall hon kunna sätas i verket? Det tillkommer ej en främling tt blanda sig i dessa ömtåliga saker; det är lock ej svårt att urskilja, på hvilken väg nan skulle kunna komma till problemets lösling. Det behöfs utan tvifvel högsinnade benödanden och beslut, patriotiska uppoffrin-j ar uppåt som nedåt, men många tecken ge j unledning att hoppas derpå. Det är blott en makt som har intresse af tt hindra den skandinaviska unionen. Denna nakt är Ryssland, som fikar efter att läggal randen på fjordarne i det nordliga Norge med leras väl skyddade, hamnar och att beherrka inloppet till Östersjön. Frankrike har tt tydligt intresse att gynna denna union, nen ett intresse fritt från all egoism, europeiskt lika mycket som franskt, och man an tillägga: engelskt lika mycket som franskt. där finnes ingen anledning till de atundsjuka assiouer, som så beständigt och så bekiagigt vilseledt de engelska makthafvandena i lt som rör Polen. Den skandinaviska unioven skulle ej ge Frankrike någon uteslutande fördel. Tyskland har säkerligen lika litet något notsatt intresse. Tyskland, nej! Men Preussen ? Här är den stora, den ödesdigra frågan, en ! råga som i närvarande ögonblick blifvit konsentrerad på en punkt, som för en materiaistisk politik, hvilken endast fäster afseende på folkmängd och qvadratmil, kan synas vara af mycket underordnad vigt. Hvilken skall gränsen bli mellan Preussen och Danmark? Hvem skola de tvåhundratusen själar eller mera som befolka Nordslesvig komma att tillhöra? Tvåhundratusen menniskosjälar äro en obetydlighet i jemförelse med dessa massor af rettio och fyratio millioner, som nu utgöra de stora staterna. Ja, mycket sant; men dessa tvåhundratusen sammanfatta i sig alla len nyare verldens rättigheter och grundsatser. De representera i sjelfva verket på det mest i ögonen springande sätt nationalitetsprincipen och den rätt folken ha att bestämma öfver sig sjelfva. Och jemte denna filosofiska rätt, som står öfver alla menskliga ifverenskommelser, representera de tillika den positiva. rätten, fördragens, de internationella öfverenskommelsernas rätt, hvilken , liksom den andra, blifvit i deras personer kränkt. Ett litet land, ett litet folk, men en stor fråga! Den som tränger till djupet af henne finner Europas framtid, frågan om fred eller krig, måhända mera fästad vid henne än vid sjelfva den orientaliska. Man vet hvad striden gäller. Slesvig eröfrades af Preussens och Österrikes armeer, 1864 för ett ögonblick förenade för att krossa Danmark, innan de 1866 kommo i delo med hvarandra om rofvet från Danmark och tyska riket. Sedan Preussen satt sig i besittning af Slesvig, förband det sig genom det fredsfördrag, som slutade dess krig med Österrike, att låta invånarne i den norra eller dansktalande delen af Blesvig sjelfva bestämma öfver sitt öde. Preussen har hittills ej uppfylt sitt löfte. Det qvarhåller med våld under sitt välde denna befolkning, som oupphörligt, på alla sätt, tillkännager sin önskan att återkomma ! till Danmark, sitt fädernesland. Frankrike, som deltagit i 1866 års fördrag, kan visserligen ej göra Preussens uraktlåtenhet att verkställa fördraget till en casus belli, men det skall aldrig erkänna den preussiska ockupationen som en rätt. En svart punkt står således här alltid qvar. Betraktar man denna punkt närmare, sväller han ut och blir ett ofantligt svart moln. Den slesvigska frågan innebär ej blott en stor moralisk, utan äfven en högst vigtig politisk fråga. Allt eftersom Preussen återger eller behåller Slesvig finnas der två motsatta politiska riktningar med oberäkneliga följder. Då Preussen 1867 utrymde Luxembourg, visade det derigenom, att det då för närvarande alls icke önskade ett krig med Frankrike. Om det utrymde Nordslesvig, skulle det dermed visa, att det ej önskar något krig alls i Europa, att det vill helt och hållet egna sig å sitt tyska verk, Tysklands fredliga förening till ett helt (vi diskutera ej här formerna eller vilkoren derför); att det endast begär af Frankrike att det ej blandar sig uti de fria förhandlingarne mellan detyska folken, hvilka vilja blifva förenade, men ej uppslukade i en militärmonarki. Detta ville säga detsamma som att Preussen gjorde sig till en rent tysk stat och verkligt beträdde frihetens väg i sin inre och fredens i sin yttre politik. Detta skulle vara signalen till denna så efterlängtade afväpning och förvandling af armåberna. Hvad skulle deremot en definitiv annexion af Slesvig betyda? Nordslesvig är i sig sjelf af obetydlig vigt för Preussen, som. ej behöfver det för att verkställa sin plan att bygga en kanal mellan Östersjön och Nordsjön. De militära positionerna Dybböl och Als, som ligga på rent dansk mark, äro rent offensiva, en pistol satt för bröstet på Danmark. Om Preussen ej vill släppa dem, är det ett tecken till att det har ytterligare afsigter, att det ämnar fortfarande följa en preussisk, och ej en tysk politik, en övermaktsoch ej en nationalitetspolitik, en invasionsoch eröfringspolitik i förhållandet till utlandet, är det ett tecken till att det endast väntar på ett tillfälle då Frankrike befinner sig i förlägenhet (ty man har blifvit van att lita på att Tunes d okball Ita allt nacvcara VT för Att Ira