Aftonbladet – 24 november 1869, sida 2

1 Et OR V UTRIHEN Att den orientaliska frågan midt under fredsch förbrödringsfesterna i Ismailah och Suez skulle flamma upp på nytt igen, var hvad nan minst kunde ana. Det är dock hvad som händt. Som vii går nämnde, har khelivens svar på portens fordringar långtifrån illfredsstält denna, och man rustade sig i Konstantinopel att med allvarsammare medel :vinga den motspänstige vasailen till hörsamhet. Om det stadium, hvari frågan nu inrädt, skrifver en korrespondent från Konstan;inopel till Neue Freie Presse den 12 dennes: Det är er bekant att vice-konungen hitskickade sitt senaste svar till porten med ett sändebud, som gjorde. resan ombord på ett egyptiskt kronfartyg. Hvad som dock .orde vara er mindre bekant är den omstänligheten, att detta egyptiska fartyg. ankommet till Dardanellerna, ej passerade dem, utan blott aflennade sändebudet och Jotsen, och derefter vände tillbaka till Alexandria. Khedivens sändebud hitkom på ett vanligt neualt postfartyg. I de bärvarande officiösa kretsarna har denna egyptiska metod väckt en mycket stor sensation, och då saken bragtes till sultanens kunskap yttrade denne, att detta vore ett bevis på ett oförlåtligt misstroende från khedivens sida. Man synes uppenbariigen i Kairo ha fruktat, att det egyptiska kronofartyget kunde, om det öfverbragta svaret ej skulle finnas tillfredsställande, af turkiska regeringen tagas i beslag. Sultanens stämning blef härigenom ingalunda blidare. Hvad vice-konungens svar beträffar, rättfärdigar dess innehåll de hysta farhågorna, ty khedivens bref är så hållet, att det visserligen till formen lofvar allt, men i sjelfva saken ej medger något. Sultanen gaf derför Aoli pascha befallning attafbryta korrespondensen med khediven och, så snart de suveräner och priosar, som för närvarande uppehålla sig i Egypten, lemnat det, skicka en kejserlig kommissarie med ett ultimatum till Kairo, hvari khediven skall uppmanas antingen att utan alla förbehåll antaga de af sultanen uppstälda fordringarna eller, i händelse af vägran, betrakta sig som afsatt. Redan den 7:e hade khedivens svar hit anländt. Det engelska sändebudet, sir J. Elliot, som den 8:e skulle afresa till Suezkanalens Ööppnande och ville till khediven medföra gynnsamma underrättelser, begaf sig genast, åtföljd af franska sändebudet, hr Bourrte, till Aali pascha, för att med honom konferera om denna angelägenhet. De uppbjödo alla sina bemödanden, men funno Aall pascha oböjlig, och Elliot uppsköt sin afresa 24 timmar, för att i en audiens hos sultanen ännu göra ett sista försök. Måndagen den 8:e på eftermiddagen egde denna audiens rum, och det försäkras på det bestämdaste, att sultanen på det mest artiga, men tillika mest energiska sätt förklarat, att han ej kunde medgifva någon inblandning at makterna i den turkisk-egyptiska frågan, i hvilken han ansåg sig som ensam herre och herrskare. Han, sultanen, skulle i denna sak handla såsom hans regerings intressen bjöde honom. Med denna förklaring måste Elliot taga afträde. Såsom vi erfara, är den till Egypten bestämde egyptiske kommissarien redan utnämnd, och valet har fallit på en för sin energi känd personlighet. Från Ismailah telegraferades den 18:e, att kejsarinnan Eugenie, åtföljd af den egyptiske tronföljaren, samma dag på förmiddagen gjort en ridt på dromedar till E! Ghisr, den norr om Timsahsjön belägna öknen. På eftermiddagen hade hon tillsammans med kejsaren af Österrike och åtföljd af en lysande kor