Aftonbladet – 24 november 1869, sida 2

fönstret fladdrade ännu så stort stycke af hans eldröda klädning, att den kunde tjena som gardin och till skydd mot den litet skarpa vårvinden, Högaltaret af präktig hvit marmor, låg i ruiner, men hvad som förundrade Berenger mer än den halfförstörda arkitektur, hvars skönhet hans cinque-cento smak ej kunde uppfatta, var att gollvet var noga fejadt och rensopadt, allt skräp undanfördt i vråarne, här och der lemningarne af ett kors eller en helgonbild, omsorgsfallt sammanpassade och hopfogade af någon öm, vördnadsfull hand. Till och med bitarne af de målade glasrutorna hade blifvit utlagda på golfvet, så att de bildade ett slags mosaik af mörkrödt, blått och grönt, och några små barnleksaker lågo derbredvid. Just då han höll på med dessa iakttagelser kom kapten Falconnets tjenare för att kalla Berenger till frukosten, och då den gamla sjuksköterskan i detsamma inträdde kunde han ej låta bli att fråga efter den sorgklädda frun. — Jo, hon kommer när tid blir för att ömsa förbandet, svarade den gamla. Och när?... Jag skulle gerna vilja vara närvarande för att få höra hennes mening), sade Berenger. Huru? svarade gumman med en viss belåtenhet öfver hans missräkning; tror ni att Vår Fru af Hoppet kommer hit ned bland eder, unga kavaljerer? Men hvem är då denna Fru af Hoppet? Hvem skulle hon vara annat än vår käre pastors dotter? Ah, och en god, modig dotter med, som vågade stanna här under belägringen blott för det hans andedrägt var så kort att det ej gick an attläta flytta honom. Hvad var hans namn?, sade Berenger, mycket intresserad af hvad han hörde. Ribault, min herre — pastor Ribault. Ah, en god man vch redlig predikant, när han