Aftonbladet – 24 november 1869, sida 2

ADERTONDE KAPITLET. Silfverkulan. OQ hvilket under: O, min son, min själ Bar doronat i mig: tala hosom till, En fråga göra — jag förmår dei ej; Ej en gång se på honom ......... Följande dag vidhöll Philip sitt påstående att hans syster Dolly stått vid hans säng, kallat honom le pauwvre och sedan försvuanit, bortförd af hans värdinna. Berenger ansåg detta som blott en febervision, ty Philip hade förlorat en god del blod;:och såret, ehuru icke alls farligt, tillät honom icke röra sig och smärtade honom mycket. Han kunde icke tillfyllest prisa sin vårdarinnas kirurgiska skicklighet och förträffliga sätt att behandla de sjuka, och blek och förgråten som han var, bedyrade han att hon var minst lika vacker som grefvinnan BSelinville. Berenger måste skratta och såg sig omkring i koret, som nu vid fullt dagsljus företedde en ganska märklig anblick. Det var den gamla klosterkyrkans kor. Den dörr, hvarigenom de inträdt, var ganska smal och hade kanske fört blott till abbotens tron, eller kyrkostol, anbragt för hans enskilda beqvärlighet och nu synbar blott derföre att de rika träsniderierna, hvaraf en del ännu qvarsutto på ,muren, blifvit nedbrutna och förstörda. Östra sidan bildade här, som i många franska kyrkor en halfcirkel, högaltaret hade varit i midten och fem djupa nischer för mindre altaren hade omifvit det, alla samlade i liksom en krona ögt uppe i hvalfvet, med en smärt pelare mellan hvarje nisch, der för öfrigt fanns ett högt smalt fönster. Allting hade natuligtvis blifvit ödelagdt, men i den nisch der Philip låg, satt ännu en skulpterad bild af S:t Johannes med sin örn gvar på muren och i