Aftonbladet – 24 november 1869, sida 2

— Dödsism och benådning. Till deras uppmärksamhet, som tro och förtrösta på den afskräckande kraften af ett i strafflagen qvarstående, men sällan eller aldrig tillämpadt dödshot, meddela vi efter dan Dagbladet följande om ett brottmål, som på sin tid väckte mycken uppmärksamhet: Höjesteret hade, liksom föregående instans, för mord och mordbrand dömt tveune för brytare, Ole Andersen och Matthies Pedersen, att mista lifvet. De hade först i Nov. 1861 anlagt mordbrand i ett Pedersen tillhörigt hus, bebodt af en undantagsman, Niels Jensen, som förut egt detsamma. Ett par månader efterät blefvo de ense om, sedan de gjort ett försök att mörda Jensen ute, att förgifta den sjuklige och på dryckenskap begifne mannen; detta utförde de sålunda, att de en natt vid midnattstid väckte honom och gåfvo honom två smörgåsar, på hvilka ett jemnt r af arsenik var utbredt, samt ett mått bränvin med arsenik, hvarefter de stannade qvar och lugnt afbidade bans död, om ock inom kort påföljde. Ole Andersen är svensk född, sextio år gammal, har vistats i Danmark sedan sitt tjugonde år; efter mordgerningen har han blifvit dömd för tjufnadsbrott. Pedersen, fyrtio år gammal, har eljest icke varit tilltalad för brott. I ötverensstämmelse med domstolens förslag om benådning på grund af, att en längre följd af år förflutit sedan brottet förröfvades, och att båda aflagt en öppen bekännelse, hvarförutan mordet ej skulle kunnat konstateras, har konungen etter justitieministeriets förslag och öfverläggning i statsrådet förvandvat dödsstraffet till tukthusarbete på lifstid.