Vandringar i Helsingland. (Skildrade i bref till Aftonbladet.) XV. Häromdagen berättades mig, attien bondgård i byn Lingarö, belägen en mil uti skärgården, skulle finnas ett gammalt märkligt dokument på pergament med vidhängande stort vaxsigill, utfärdadt af drottning Kristina. Likaledes skulle på samma ställe finnas två porträtter i Lebensgrösse, föreställande en mäktig riddare eller landshöfding. hr Johan Blanck med fru, hvilken på 1600talet innehaft Lingarö såsom förläning för visadt nit i rikets tjenst. t Nyfiken att få lära känna detta i orter mycket omtalade dokument och få se de ryktbara taflorna, beslöt jag att besöka Lingarö. Vi stego alltså en afton ett litet men lifvadt sällskap ombord på Sjöfröken, en präktig segelslup, och satte kurs på den märkvärdiga bondbyn. Vidriga vindar och en derefter inträffad komplett vindstilla uppehöllo oss så, att vi först frampå morgonqvisten anlände till ort och ställe. Frukosten, bestående af färsk strömming, som vi lyckades få under vägen köpa af en på hemfärd stadd fiskare, och potates, som kokades på den vackra Lingaröstranden, lilla supen m. m. smått och godt, smakade oss förträffligt, och sålunda stärkta rustade vi oss till visiten hos den barske landshöfdingen, hr Johan Blanck. Men alla menniskor i byn lågo ännu försänkta i djup sömn. Som emellertid: en gynonande bris nyss börjat spela och vi icke gerna ville försumma att deraf draga alla en seglares fördelar, gåfvo vi oss icke tid att afvakta det goda folkets uppvaknande, utan bultade dristeliga på i den enkla och förfallna gård, der hr Blanck fordom residerat. Men ehuru man mycket väl hörde oss — ett par nyfikna ansigten tittade till och med ut genom det smårutiga fönstret till nattstugan — gjörde ingen min af att öppna. å fick en af sällskapet en lycklig ide, som i hast förde oss till målet. Hör på, godt foli, ropade vår vän, här är en hög herre; en ättling i sena led af