Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

nisonens ögon. Kaptenen hade blott femtio soldater i fästningen, hvartill kommo de tjugu, som Berenger medfört; dessutom hade omkring sjuttio bönder och silkesspinnare, som flytt för fienden, också infunnit sig här, och med dessa hoppades han kunna hälla ut tills hertigen kunde komma till hjelp. Sjelf tog han betälet vid norra porten, och anförtrodde sina nya bundsförvandter att försvara bryggan, tillrådande dem att påtaga rustningar. Men då Berenger försökte en hjelm, fann han att hans hufvud ännu icke tålte vid tyngden och hettan deraf, och blef tvungen att återtaga sin bredbrättade spanska hatt, medan Philip, hänryckt och lycklig, väpnade sig så godt han kunde med hvad kapten Falconnet kunde låna honom. Han var ej i stånd att smaka något af den knappa måltid man framsatte för dem: en verklig strid var för honom som en riktig festdag, och han var mycket stolt öfver att hans broder erhållit förtroendeposten vid bryggan, hvaröfver deremot Berenger sjelf blott var orolig, ty det hade varit honom omöjligt att få den döfve kommendanten att förstå huru ytterligt oerfaren han var. En formlig uppfordran att åt konungens representant uppgifva fästningen hade blifvit mottagen och afslagen, och det var tydligt att första anfallet gällde bryggan. Kapten Palconnet skyndade dit och der uppstod också en förtviflad strid. Stormstegar restes och störtades tillbaka ned i vallgrafven; stora stenar kastades från murarne på de belägrande, och vid alla tillfällen var Berengers snabba lick, lifiiga rörelser, styrka och vapendugighet af stort värde: också hördes alltemelanåt en beundrande grymtning från gamle alconnet eller ett dånande bifallsrop för herigens engelsman, från soldaterna; ty engelsk näste hän vara, med en sädun hy; så lång