Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

Han stod så fördjupad i betraktande, att han icke märkte att någon kom in. Det var en högväxt, gråhårig man i stålbjelm och rustning, tydligen fästningens kommendant. En kort helsning utbyttes, kort som farans stund det fordrar — desto kortare, som kapten Falcoonet var mycket döf och tagande för afgjordt att de nykomna voro i hertigens tjenst, utan vidare omständigheter anvisade dem deras post vid försvaret. Berenger hade ämnat att utan uppskof fortsätta sin resa, men underrättelsen att fienden var både på norra och södra sidan af floden, gjorde detta omöjligt; dessutom, genom att försvara denna nyckel till Guyenne, visste han att han också försvarade Eustacie. Inom kort hade han fått reda på huru sakerna stodo. Det gamla klostret, hvars murar innefattade ett ganska vidsträckt område, bildade sjelft en fästning, nog stark att motstå en belägring och beskydda den ånga bryggan, som dessutom på ömse sidor var försedd med höga murar, och vid andra indan med ett befästadt torn. Fordom hade illa anfall skett från norra, eller katolska sidan, som den nästan kunde kallas. Men mu hade fienden gått öfver floden och ämade angripa från båda sidor. Länge förutseende detta, hade den gamle kommendanten oefästat flodsidan med jordvallar, som orerelbundet sluttade ned till stranden; men öfver dessa vallar hade qvinnorna sedan upprampat flera gångstigar, då de gingo ned ill floden för att skölja sin tvätt. Nu hade an dock låtit förstöra och utjemna dessaj vägar, så att jordvalen var slät och jemnt luttande ned till stranden — ett tillräcklig värn mot det artilleri guisernas ströfpartier: nöjligen kunde medföra, helst som floden va ene bred, djup och hade för stark strömättning, för att kunna Öfvergås unter gars