BLANDADE ÄMNEN. — En episod från spaniorernas vistelse på Jutland 1808. I början af 1808 lät Napoleon en här af 33,000 man, af hvilka de flesta voro spaniorer, rycka in i Jutland för att derifrån öfver Fyen och Sjelland i förening med en dansk här göra landstigning i Skåne. Så föregaf den store kejsaren, men hans afsigt var närmast den, att aflägsna de missnöjda spanska trupperna från hemmet, medan han der insatte en ny konung. Det var i Mars månad det spanska dragonre:etet Almanza blef inqvarteradt i och omkring ibe, Omkring en mil från denna stad ligger Skallebaeks qvarn; här hade en fältskär och ett par dragoner blifvit inqvarterade. Det rådde stor uppståndelse hos det gamla beskedliga mjölnarfolket för de främmande, vilda krigsmännens skull, isynnerhet trippade hustrun helt oroligt omkring och visste ej riktigt hvad hon skulle bjuda hr doktorn på, som fått helgdagsstugan till sin disposition. Han var en ung man med ett gladt ansigte och hade sjungit spanska sånger alltsedan han kom. Det var fram mot aftonen mjölnarhustrun trädde in i hans rum, bredde ut duken på bordet och satte en stor kokt skinka med diverse tillbehör derpå. Hon neg helt förskräckt när hon lemnade rummet. En halftimme derefter kom hon in med kaffet. Spanioren hade tydligen icke tyckt om skinkan, ty han hade blott tagit för sig en liten bit af det magraste. Han helsade höfligt på henne och ledde henne fram till fönstret, hvarifrån man kunde se ut på gården. Hundkojan stod midt framför och en svart bandhund glodde in åt fönstret på dem. Tjensteflickan höll just på att ge hönsen och ankorna mat. Ju mer spanioren talade desto mer förvirrad blef den gamla hustrun; det enda hon förstod var att han ofta ropade Pollo och pekade liksom åt bandhunden till. Testanes, Polle! utbrast hon, medan hon stirrade på spanioren med en förfärad blick. Han smålog, nickade åt henne och upprepade ordet Pollo, i det han återigen såg ut åt gården. I dagligstugan vid bordsändan satt mjölnaren och rökte sin pipa. Han var inbegripen i ett lifligt samtal med en af sina gamla qvarnkunder om krigstilldragelserna och särskildt om spaniorerna, dem han ansåg vara ena riktiga kannibaler. Hustrun kom in och berättade på ett förvirradt sätt, att den spanske doktorn ville äta Pollos. När bon slutat sitt tal började hon gråta. Begge karlarne sågo på hvarandra med besynnerliga miner och skakade på sina hufvuden. Ja, di ä ena rysliga karlar! anmärkte den främmande bonden. Om det ändå vari Ami, han ville ha, men Polle skiljer jag mig ogerna vid, sade mjölnaren med en suck. Polle ba vi haft i många år och det är en hund som Kjerstin och jag hålla mycket af. Några minuters paus uppstod. Hör nuw, fortsatte mjölnaren i det han med en knipslup min ref sig bakom örat, det är kanske inte så omöjligt att narra honom. Hustrun aftorkade sina tårar med förklädet och lyssaade. . Jens, du kan göra oss en stor tjenst genom att taga Polle med dig i afton och hålla honom inne tills krigsfolket är sin väg. Jag låter min dräng gå ned till smedens för att köpa deras Trogen; jag får den nog, ty di ä skyldiga mig både för mjöl och gryn. Mjölnaren skrattade åt sitt klyftiga infall och blåste ut ett väldigt rökmoln. Jens gaf både honom och hustrun sin hand på att han riktigt skulle hjelpa dem med att skaffa undan deras kära Polle, om han än derigenom skulle utsätta sig för den fasliga spaniorens vrede. Då mörkret föll på hördes ute på gården hundtjut, en vagn rullade bort och allt var tyst igen. Före sängdags kom drängen med smedens Trogen. Mjölnaren gick fram och tillbaka i stugan och log mycket belåten, han tänkte på sådan fiffig karl han var, men Kjerstin var icke riktigt glad, ty hon var rädd för bedrägeriets upptäckande och de ohyggliga krigsmännens hämnd. . Det var derför med bäfvan hon följande förmiddag, något efter det fältskären hade druckit morgonkaffet, bar in hundsteken och dukade bordet. För att riktigt föra doktorn bakom ljuset hade hon lagt ett par af tassarna på fatet. Polle, framstammade hon, pekande med en ynkelig min på steken. Spanioren helsade först vänligt på henne, men då han fick se fatet började han svärja. I det