Aftonbladet – 22 november 1869, sida 2

och bättring, men mitt hjerta brister om jag icke får säga allt. Du skall icke råda, lede fiende, sade presten och såg skarpt in i mörkret bakom henne, som om han sett en demon der, rufvande öfver henne, ej heller skola dessa heliga murar vanhelgas med otillåtna kärleksbrännande ord. Ni har sökt godtgöra det onda ni stiftat dotter; det är nog. Och pi kan icke säga mig mera? frågade Berenger sorgset. Kan pi icke gifva mig minsta vink om huru jag skall kunna rädda mitt lamm från vargen, som redan är på spår efter henne? Kusin, om ni det kunde, skulle jag välsigna er till min sista stund! Tyvärr! Jag ville det, om jag kunde! Det är sannt, kusin. Jag har icke hjerta att längre bedraga er. Men ni måste vända er till fru de Quinet, för att få veta mera, och om min broder har ansett mig värd att förföljas, torde ni ännu kunna komma i tid! Ett ögonblick — ty han rusade bort, som om han genast ville skynda till Eustacies räddning — kusin, om pi, som jag hoppades, genast rest till England, skulle jag hafva sträfvat att vinna er kärlek; men ni har besegrat mig genom er ståndaktighet. Och nu, fader, har jag talat mitt sista ord, annat än som botgörerska. Hon dolde sitt hufvud i kappan och sjönk ånyo till golfvet. Berenger, förvirrad och utan att veta hvad han i detta ögonblick rätteligen borde göra, lät presten föra sig ut ur kyrkan, innan han ntropade: Jag sade ju icke att jag förlåtit henne!:. sOch ni förlåter henne verkligen?, sade; presten. Han tvekade ett ögonblick. Allt, om jag finner min maka. Jag kan! bu blutt minnas att bon visat mig på väg