Aftonbladet – 22 november 1869, sida 2

Och nu säger mig den gode fadren här, att jag varit bedragen, grymt bedragen — att en sådan dispens ej utan genom de gröfsta osanningar och vrängda framställningar, kunnat erhållas. Hon gjorde ett litet uppehåll, men då hon märkte att Berenger var otålig, fortfor hon i gorgsen ton: Ack! det är fåfängt att söka urskulda den, som är er så likgiltig. Mia fader fick ingentiog veta af hertiginnan. Hon medgaf att Eustacie varit der, men ville icke säga något mera, Likväl var han och min bror äfven förvissad om att hon var under hertiginnans beskydd; de togo sina mått och steg, och samma dag min stackars fader sjuknade, hade han fått ett bref från min broder, hvari han sade sig vara henne på spåren, och att er tid nu var ute, ty inom en vecka skulle hon vara hans.; och då Berenger sprang emot henne med ett utrop, halft af fasa, halft spörjande, tillade hon genast: hvar, sade han icke, ej heller fick jag veta det af honom. Vid vårt enda möte, svarade han blott med hånleenden på mina vilda böner. Men så mycket vet jag, att ni aldrig med lifvet hade kommit till Tours. Och nu, pu är han på väg till henne! utbrast Berenger, och ni har dolt detta för mig Deri låg mitt enda hopp, svarade hon djerft, med lyftad panna och blixtrande ögon. Huru kunde jag annat än hata henne, som beröfvat mig ert hjerta — henne. för hvars skull jag icke kunde vinna kärlek? Den förändrade ton, hvari hon talade, hade kanske låtit presten förstå att hans närvaro behöfdss, ty hån kom närmare, och då hon gåg honom, sade hon: Jay fadery detta ä icke vägen till ånger