Aftonbladet – 20 november 1869, sida 3

egen religionsfilosofiska åsigt, sedan han i en föregående afhandling (Problemet om Tro og 1 Viden, Kjöbenhavn 1868) sökt uppvisa det tillfredsställande i hittills gängse åskådningsIsätt, filosofiska såväl som teologiska. Vi Jkanna här ej följa den ärade författaren i enskildheterna af hans lärorika tankeutveck-Jliog; ännu mindre äro vi i tillfälle söka jåstadkomma någon kritisk analys af hans satser; till en sådan sakna vi för denna gång både tid och utrymme. Antagligt är ock, att någon af de vetenskapsmän, som förnt I tagit till ordet för eller mot den Nielsenska Jläran, nu kommer att yttra sig angående Ibans framstående vedersakares filosofiska Iståndpunkt, hvilken synes oss väl förtjena Jen fullständigt och omsorgsfullt genomförd I granskning. För egen delnödgas vi inskränka joss till att i korthet framhålla ett och annat Jur prof. Bröchrers arbete af det, som synes egnadt att gifva våra läsare en ungefärlig föreställning om författarens allmänna riktning. Arbetets ledande grundtankar avgifvas af förf. sjelf med följande ord: Den väsentliga uppgiften för denna skrift kan sägas vara att hänvisa till den form af religiositeten, som är tillstädes, om än endast oklart och halft medvetet, uti vår tids humana medvetande, som, klarare eller dunklare, har gifvit sig tillkänna i detta medvetande alltifrån den nyare tidens början, som har gjort sig gällande i de sociala och sedliga förhållandena, i humanitetssträfvandena, i det andliga lifvets former öfverhufvud, och som endast behöfver trigöras och utvecklas till högre klarhet, derigenom att medvetandet fördjupar sig isig sjelf, för att visasig såsom varande väsentligen ett med den i de positiva religioxerna djupast liggande rörelsekraften och såsom ett med menniskoandens eget väsende. Det är verklighetens religion, som icke skall stif.as eller skapas, men endast uppvisas såsom varande till och såsom egande sin grund i menniskoandens utvecklingslag; som icke skall vara en rationaliserande ombildning af en positiv religion eller sjelf en ny positiv religion, utan uttrycket för religiositetens evige ande såsom hela menniskolifvets princip. Derföre har när uppgift varit att ådagalägga hurusom denna verklighetens sanna och eviga religion är den, genom hvilken enhet och samklang blifva rådande i hela menniskolifvet, och uti hvilken sålunda det humana medvetandet kan finna religiös försoning. Den här angifna åsigten om den väsentliga enheten mellan det religiösa och det humana är det hofvudtema, prof. Bröchners arbete vill närmare utvedkla. Frågan är, som man finner, just densamma, som för närvarande tager uppmärksamheten i anspråk uti alla de länder, der ett vaket intresse råder för det religiösa lifvets angelägenheter, men der man å andra sidan ingalunda är sinnad uppoffia de skatter af bildning och vetande, föregående århundraden Jemnat i arf åt vårt eget. Måste pu det ena goda nödvändigt undantränga och tillintetgöra det andra? Kunna ej bildningen och religionen, tron och vetandet sämjas vid sidau af hvarandra, ja, ömsesidigt stödja och befästa hvarandra, samverkande för samma alltomfattande uppgift? Svaret härpå måste naturligtvis utfalla olika, alltefter som man först för sig besvarat en annan fråga, nemligen denna: hvad förstås med det i sann mening religiösa? Är detta företrädesvis något teoretiskt, eller är det något mera, något högre? Skulle detj vid en analys af religiositetens väsende visa sig att den ortodoxa kyrkoläran bar rätt, när hon förnekar att sann religiositet, sann kristlighet kan finnas hos någon annan än den, som betraktar bvarje ord i bibeln och hvarje dogm i bekännelseskrifterna såsom för alla tider gällande sanningar — då är klart, att mellan religion och kultur måste bestå ett oförsonligt antingen — eller, eftersom den moderna kulturen från sin ståndpunkt icke kan erkänna den kyrkliga dogmtrons förnuftsenlighet och sanning. Låter det sig deremot ådagaläggas, att den sanna tron till sitt begrepp innebär något helt annat än försannthållandet af ett visst qvantum kyrkliga dogmer, då är möjligheten öppen till upppåendet af denna eviga fred mellan tro och vetande, som länge nog utgjort målet för många fromma önskningar. Att nu den urgamla striden mellan tro och vetande verkligen kan biläggas, är hvad prof. Bröchner på ett klart och bindande sätt ådagalägger. Fredsslutet är dock möjligt endast på ett vilkor. Är det sannt religiösa väsentigen ett med det sannt menskliga, så kan igiositeten och dess högsta yttrivg, tron, jaktligen icke vara något blott teoretiskt. cke blott ett antagande, försannthållande, itan den måste vara en hela menniskan — ennes förstånd, vilja och känsla — omfatande bestämdhet, som blir den pånyttfölande principen för hela hennes lif, för alla iennes handlingar. — Religiöst troende är nepniskan ej derföre att hon tror vare sig vå läran om Kristi gudom, treenigheten, le eviga helvetsstraffen eller på någon annan ! f hufvadpunkterna-i den rena läran, utan on är det då, när hon till hela sitt väsende, ill alla sina tankar, ord och gerningar låter ig genomträngas och bestämmas af den hänifvenhet åt det ideala, det gudomliga, som ir lifsnerven i hvarje religion och som fått itt renaste uttryck i kristendomen. Men ar man en gång kommit till insigt härom, å inser man äfven nödvändigheten af att ndanrödja teologiens falska trosbegrepp, ty ndast på detta vilkor kan försoningen melan tro och vetande ernås. I denna punkt råder en fullständig öfvernsstämmelse mellan prof. Bröchner-och prof. . lielsen, huru skiljaktiga deras åsigter än äro g ör öfrigt. I Danmark såväl som hos oss i verge synes man således alltmera ense om!P tt det obevekliga dilemma, som i längden j kan kringgås, lyder så: antingen ortodoxi! ler sann kristendom. at fr KL LL Mi AR RN a mt fr PA AA — Robertsons Predikningar, Tredje delen. fversättning. Stockholm, A. DAubignes I irlag. För de talrika vänner, som den uta ärkte engelska predikanten här i vårt land g annit genom de förut öfversatta delarne af ans Sermons,, skall denna nya del af hans terlemnade skrifter säkert bli en mycket 2 ilkommen gåfva Robertson tillhör de ej vi ltför många andliga talare i våra daoar XV on