Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

sade Berenger helt brydd då presten försvann i mörkret. Jag måste tala här,, svarade hon med hes, tförgråten stämma. Ack, förlåt, förlåt ! tillade hon och lyftade sina hopknäppta händer emot honom. Ack! kan ni förläta mig allt? Det är genom mig ni fått bära dessa djupa ärr; det var genom mig som hon — Eustacie blef tvingad att deltaga i baletten den der aftonen. Ack, förlåtelsel Detta är ju längesedan förbi, sade Berenger. Jag har för ofta sett döden på nära håll, för att icke längesedan hafva förlåtit er. Stig upp, kusin, jag kan ej uthärda detta. Det är icke allt, fortfor Diane. Det var jag — jag, som förmådde min fader att lägga försät för er och låta fängsla er. Han ville pu åter förmå henne att stiga upp, men hon vinkade med handen att hon ville säga mera och talade fortare, mindre sammanhängande. Då — då trodde jag att detta skulle rädda ert lif. Jag trodde... jag trodde... och hon såg på honom med sina stora svarta ögon, ännu större i det afmagsade, dödsbleka ansigtet.. Jag vet det, sade Berenger vänligt. Ni sökte ofta ötvertyga mig derom. Den knäböjande presten borta vid altaret gjorde någon rörelse och Diane afbröt honom hastigt. Då — då trodde jag ni var frio, sade hon med ansträngning. Ah! Han drog djupt efter andan. Och nu...lo Nu vet jag att hon lefver! och Diane önk till hans fötter, darrande, tillintetgjord af skam och sorg. Berenger uppgaf bokstafligen ett skri, som, huru det ögonblickligen undertrycktes, hade hvänrybkniogens klang. : (Forte.)