Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

då den öppnades; han nickade vänligt åt alla gästerna, men anhöll att herr de Ribaumont ville göra honom det nöjet att följa men hocom hem för ett angeläget samtals skull. Knappast voro de utom dörren, förrän presten räckte Berenger handen och sade: Förlåt mig, unge herre, jag har gjort eder stor orätt; han tryckte varmt Berengers hand och fortfor med af rörelse darrande röst: det är icke en ringa ting att genom uppriktighet och redlighet hafva räddat ett vilsefarande får från den största fara. Har ni då öppnat hennes ögon, fader?, sade Berenger, som tyckte att en tung börda i detta ögonblick föll från hans axlar. Ni har gjort det, min son, sade den gamle. Ni har lärt henne hvad sanning och dygd är. Det öfriga skall ni höra af hennes egna läppar. Iunan Berenger visste hvar han var, öppnades en dörr och han befann sig i kyrkan. Det var nästan alldeles mörkt derinne; två höga vaxljus brunno längst fram vid altaret, och några mindre sådana lyste framför vissa helgonskrin och nischer, men otan makt att enomträvga mörkret annat än i sin omedelbara närhet, der de spredo en cirkel af blekt, gult ljus omkring sig och visade en hemlighetsfull skymt af hvalfvet ofvanför. En enda lampa hängde i hvalfbågen nära dörren, och vid en af pelarne der knäböjde en qvinilig oestalt, insvept i en af de grofva, vida kappor, som begagnades af traktens bondqvinnor. Första beviset på rätt ånger är uppriktig bekännelse,, sade presten. Berenvger såg ängsligt på honom. Jag skall icke lemna er, fortfor denne. Se, jag skall bedja för er der borta vid alaret, och han gick framåt gången. svg upp, kusin, jag b faller deromi,