Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

sina kläder, gick han sjelf till kyrkan, de han satt i portiken och der mer än ett ekt af uppmaningen till ånger och helgelse nådd hans öra och öfvertygade hocom att här må ste han vara grym, om han ville vara barm hertig. Det dröjde länge innan Dom Colombear kom ut. Väl rodnade det djupa ärret fö hela det öfriga ansigtet, men ändå kund presten icke tro att den kraftige, stolte ung mannen framför bonom och den sjuklige lutande ynglingen han sett för tre år sedan var samme person, förrän namnet upplyst honom derom. Men hans vävlighet nästa örsvann, när Berenger berättat honom sit rende; han frågade kallt hvar den olycklig: damen befann sig, och då Berenger yttrad sig vilja nästa morgon komma och begäre ett råd af honom, svarade han blott med er afmätt bugning. Han inbjöd icke bröderna till sin aftonmåltid eller visade dem minste artighet: och då Berenger gick tillbaka til värdshuset, var det med den visshet att hans historia var blott till hälften trodd, och att om Dianes passion ännu var starkare är hennes ädelmod och sannivgskärlek, kunde hon få ett sken af rättvisa förfärligt på sir sida, helst hennes berättelse skulle finna er åhörare, villig att taga hennes parti och med naturliga fördomar mot en ung kavaljer, som dertill var tare. Han satt mycket nedslagen vid eldbrasar i den lilla värdshussalen, tänkande på att all hans kamp nästan varit fåfäng, och at hans karakter i Eustacies ögon aldrig skulle kunna rentvås, tillika fästande vida mera vigt dervid, än hvar och en annan, mindre omsorgsfullt uppfostrad, uvg man skulle hafva. gjort. Det var nästan mörkt när det knackade på dörrem Prestens hvita hufvud visade sig