Aftonbladet – 19 november 1869, sida 2

aktad af oss, så tygla din dårskap. Ingenting annat störtar oss här i olycka.c Men nu kom vägvisaren och sade att det bade blifvit för sent att taga vägen utefter hafskanten, såsom förut var ämnad, men att de genast måste begifva sig närmare land, hvilket han eljest velat undvika, emedan den ström de skulle öfvervada, längre ut delade sig i flera grundare armar, men inåt land var betydligt djupare och svårare att komma öfver. De togo derföre vägen längre inåt krökningen af hafsbugten, och Aime lugnade sig i början då de sålunda kommo längre bort från hafsbandet, men inom kort uppnådde de strömmen, som förlorade sig i otaliga små floder, så, att då det var ebb, stranden framvisade ett verkligt nätverk af små kanaler som kringföto låga öar betäckta med gräs eller kiselsten, men nära flodtiden, såsom nu, stodo många af dessa små öar under vatten, vch striden mellan floden och hafvet förorsakade gölar och oförmodade fördjupningar i kanalerna: Vägvisaren förklarade ifrigt att det säkraste stället för öfverfarten icke var vid den stora sandbanken närmare land, som såg så fast och lofvande ut, ty den var en af vattnet nyligen uppkastad sandrefvel, der utan tvifvel både häst och ryttare skulle sjunka. Utan de måste vida längre ut till den med rullstenar betäckta lilla ön, der kanalerna på ömse sidor också hade rullstensbotten, och der man tryggt kunde färdas. Denvna väg säledes,, sade Berenger och sporrade sin häst i vattnet; detta steg icke öfver hans stöflor och strömmen var icke stark. Han hade uppnått den lilla ön tillika med vägvisaren och stannade för att se sig om efter de öfriga; Humfrey och Philip voro tätt bakom honöm, men i trots af vägvisa