Aftonbladet – 19 november 1869, sida 2

hålla er tunga och icke blanda er i den saken. Aimå lydde, men Philip varseblef något som liknade tårar i hans ögon. Philip vari grunden ännu blott en tanklös engelsk pojke, och han skrattade skoningslöst åt denna svaghet. lEn dugtig karl, minsann, som gråter för ett ord! Skynda dig hem och mata grefvinnans knähund igen — det är det enda du duger tillp, sade han. Så talar den engelska tacksamheten, sade Aime med en blixt i ögat och kastade hufvadet stolt tillbaka. Philip föraktade honom ännu mera för det han sålunda framdrog deras förbindelse till honom, men hade intet svar att gifva. Det bade fallit honom in att det ålåg honom att göra Selinville till en vapenduglig man, och denna process hade icke så litet af den engelska råheten med sig, Han, utdelade sina befallningar på ett hårdt och rått sätt, gjorde spe af hans okunnighet i ridderliga öfningar, försökte kurera hans tafatthet genom att lägga nya svårigheter i hans väg och betraktade hans trötthet såsom veklighet eller tillgjordhet. Berenger räddade väl oftast den stackars gossen från allt för hårda och grofva spratt, för hvilka han var ämnad till offer; men äfven Berenger måste medgifva ait Aime var dem till största besvär, feg, nyckfull, ombytlig och kinkig. Och mer än en gång ansåg han sin pligt fordra att behandla Folsen med en till förakt gränsande stränghet i hopp att sålunda kunna hos honom väcka en känsla af blygsel. Hans rädsla, så ovanlig och oförklarlig hos en yngling på aderton, tjugo år, visade sig alldeles omöjlig att undertrycka, då de passerade Olonnes sandreflar. Vädret var icke tövknigt, sum då Berenger sist färdades der.