Aftonbladet – 18 november 1869, sida 3

rl bestämd för familjelifvet; att den qvinna är Il den bästa, om hvilken man aldrig hör talas; Jatt hemmets stilla verld är qvinnans egentliga och enda kallelse etc. etc. Man kunde a verkligen tro, att här, liksom i Californien e Joch Australien, tusentals män ginge försmäk i tande, i hvilkas fullständiga lycka intet ssk,Jnades annat än en hustru, som hade godhe, Iten låta sig försörjas af dem. Mot ofvan-jantydda åsigt om qvinnans s. k. verkliga t kallelse vore ej heller så mycket att invända, om de män, som proklamera denna åsigt, jemväl alltid visade sig hugade, eller alltid befonne sig i vilkor, att erbjuda samtliga qvinnor förverkligandet af denna deras sköna kallelse, det vill ju säga äktenskapet och försörjningen genom detta heliga band. Men af de män, som med stor säkerhet . påstå, att qvinnan blott är bestämd för äk,) tenskapet och familjen, är dock ett ganska .I betydligt antal — och på ingalunda förkast-liga skäl — på intet sätt benägna att taga Jen fattig flicka till hustru, kanske söker månI gen af dem sjelfva hemmets stilla verld, i Jen vacker hemgift; hur går det då med de fattiga flickornas paturbestämmelse? Till grundande af ett familjelif fordras ju två persoIner; men hur går det med de flickor, som I de högvise familjefilosoferna ej ha lust att gifta sig med? Och med vår tids förkonstlade anspråk är det för många män ej heller Jen småsak att hela sin lifstid ensam försörja Jen familj och på sistone i dödsstunden känna alla qvalen af dess hjelplöshet. Men om mannens resonnemanger i detta ämne ofta visa hjerteller tanklöshet; hvad skall man då säga om sippa helgon i kjortel, som, med grytan öfverflödande och den rätte i famnen, fariseiskt till de öfverblifna och förkastade rekommendera endast det, de sakna utsigt att få, och tacka Gud att man ej är som dessa publikanskor. Man behöfver ju blott — och hvem har ej haft den erfarenheten — komma i ett hus, hvari husfadren, försörjaren, lagt ihop ögonen. Om han varit köpman, näringsidkare, embetsman, militär, prest eller läkare — lika godt! — han hade varit familjens stöd och är nu bortgången. Med möda, ofta med försakelser och ansträngningar, hadehan årligen hopskrapat den summa, som var nödig för familjens underhåll. Hustrun, med hvilken han som äkta qvinlig och follkomligt huslig flicka för 25 å 30 år sedan gift sig, hade troget hushållat med de medel henne lemnats och bättre än mången räknat de 100 örena på riksdalern, och man hade — enligt föreskriften — ej heller hört något af henne anpat än att hon födt så och så många barn, utom hvad hon måhända sjelf för sina bekanta haft att säga. eller klaga om-sina husliga fröjder eiler sorger. Nu var lifnäraren död — modren satt der, döttrarna, som också alla blifvit uppfostrade för äktenskapet och hemmets stilla verld, — de skulle gerna ha beskedligt hushållat som förut, gerna tortsatt sitt: gemensamma hemlif, men det tillflöt dem ej längre det som kunde sammanhålla dem — och den djapa och rena sorgen öfver maken och fadren blandades med tanken, att familje stödet var borta, och med de påträngande näringsomsorgerna. I stället för att med kärleksfulla minnen försänka sig i det förflutna, sutto mor och döttrar med bekymmerfulla framtidstankar om hur det nu skulle bli. Då får man om dessa qvinnor, om hvilka man förut måhända ingenting hört, nu så många flera berättelser och beklaganden — klagomål öfver deras hjelplöshet, bittra anklagelser öfver deras oduglighet att ens förtjena tio riksdaler; och med bemmets stilla verld är.det då ock vanligen förbi. Man måste börja räkna öfver, hvad man af denna stilla verlds.mobilier måste sälja för att betala sorgdrägt och begrafning; och största tänkbara tyckan är, att man kunde bortgifta den ena dottern med snart sagdt hvem som helst, äfven den största egoist-och vällusting, och få den andra i någon kordition, der hon med ett par hundra riksdalers lön som sällskapsmamsell åt någon måhända nyckfull fru får sy, stoppa och laga samt läsa högt och klinka på ett instrument, samt som bigöromål från hemmets stilla verld endast medföra den inlärda otåligheten att räkna dag och timme och alltjemt vänta och vänta och hoppas och hoppas, om ej någon vill infinna sig och — liksora pappa gjorde med mamma — införa ifven henne i hemmets stilla verlid med förvörjning i släptåg. För hvarje år blir hon tåligare, för hvarje år sätter hon ned sina unspråk — och slutligen, i lyckligaste fall ifter hon sig, med hvilken tomskalle som relst, hvilken är from nog att räcka henne in hand, men hvilken hon måhända i djupet sf sitt hjerta föraktar. År sådant något ovanligt? — Men är det färdigt en varelse med odödlig själ, skapad fter Guds bild? I en tid, då äfven slafven örjar ana sitt himmelska ursprung, i ett idehvarf, då menniskan — enligt Geijers ord tt sent begrepp i historien — ändtligen slår pp ögat för att ta i betraktande sitt af så nångahanda makter inkräktade ursprungsrf, skall då ej slägtets ena hälft, vinnan, å sig tilldelad åtminstone en bråkdel af den rihet, sjelfständighet och menniskovärde, som mannen för sig begär och dagligen eröfrar? Men i det vanliga filiströsa äktenskapet gger dock ej qvinnans kallelse, icke heller amiljelifvets sanna lycka, eller verklig kysket, eller verkli qvinlighet, eller den verka svenska hurtigheten, eller qvinnans värde ch en menniskas verkliga själsadel. Drag irven af denna beprisade äktenskapslycka, enna alldagliga shemmets stilla verld, och vinnan skall med ädel stolthet resa sig dermot, hon skall återvinna sitt värde och vw MH TE fa