Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

alla, som räknade sig till slägt eller vänner följde två och två. Derefter kommo alla tjenare; hvar och en som särskildt hörde till slottet, och bland dem Guibert, räknades af bröderna, då de gingo ut genom porten. De buro inga kappor och voro således lätt igenkänliga. Herr baron, hviskade en låg, orolig stämma i tornrummet. Vi skola endast hemta Osbert. Det var ett förfärligt endast, ty alltför många dyrbara ögonblick förgingo innan i nedersta tornrummet visade sig Berenger och Humfrey, halft bärande emellan sig ett elänligt benrangel, med ett hudlikt fläckigt pervament klistradt på några knotor, oredigt hår och skägg, stirrande blick, öch höljd i de uslaste trasor. Lemna mig, lemna mig, käraste husbonde, sade den arme stackaren, som i hela sin längd sträckte sig på golfvet framför brasan, isamma minut som de släppto honom. Jag blir er blott till hinder och olycka. Det är galenskap att taga honom med, sade Aime, otåligt. Jag går icke utan honomp, sade Berenoger. Philip, gif bit soppan. En skål med soppa och ett glas vin stod nära eldstaden, der också en skjorta och hel klädedrägt tillhörande Humfrey, var framlagd. Aime rusade ut på borggården, gråtande af otålighet, då de tre fångarne, utan att höra på hans föreställningar, begynte sysselsätta sig med att gnida och uppvärma Osbert, samt gifva honom föda, medan de försäkrade honom att smärtan i lederna och kroppen skulle försvinna med värma ogh rö velse. Han hade hade hållit modet uppe i sitt fängelse, men den hastiga vexlingen i hans belägenhet, var nästan som att uppstå ur grafven, och alla följder af hans ånga